Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Elisabeth Alvenby

Elin Grelsson Almestad: Sörjer en tid jag aldrig har upplevt

Kulturkrönika

Det är en trött och grå onsdagseftermiddag som jag får en impuls och går på en matinéföreställning av Palme. Vi är ett fåtal i salongen och de andra har kommit upp i den åldern att de kan skrocka igenkännande åt många av klippen. Själv sitter jag tyst och förundrad. När eftertexterna börjar rulla rinner tårarna. Inte på det där klädsamma sättet, som de kanske gör när man sett någonting som berör. Jag sitter ensam kvar i biofåtöljen och fulgråter och snörvlar på ett pinsamt ohejdbart vis.

Jag ställer mig själv frågande till reaktionen. Jag har generellt svårt att gråta av vare sig läsning eller någonting som jag ser. Berörd ja, till tårar så gott som aldrig. Det tar ett tag innan jag lyckas formulera tårarnas uppkomst: de är en sorg över en tid som jag aldrig upplevt. Att som 80-talist ha växt upp i skuggan av Palmes död och lärt mig läsa genom mordutredningens rubriker. Att ha gått i skola under de år då krisen slog mot Sverige och vi lärde oss ordet ”ränta” genom föräldrars oroliga samtal på fritidshämtningen och vande oss vid uppkopierade stenciler och slitna läroböcker för att inga pengar fanns till inköp av nytt material. Att vara införstådd med att utrikespolitik innebär kriget mot terrorismen och att ha sett en begynnande protestvåg slås ner i såväl Göteborg som Genua under EU-toppmöten.

Min generation och efterkommande generationer har aldrig upplevt ett föregångsland, med reformer i rekordtakt, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Vi har heller aldrig varit med om några studentrevolter och större, kollektiva protester. Det är måhända en naiv efterkonstruktion utifrån bilder och berättelser, en slags idealisering av en dåtid som utspelade sig innan jag var född, men i tårarna är besvikelsen över den samtida samhällsandan reell.

Jag sörjer en tid som jag aldrig upplevt. En tid av framåtanda, snarare än förvaltande. Som trodde på politiken och de kollektiva lösningarna och där ideologiska skiljelinjer inte alltmer suddats ut till förmån för konsensus om de grundläggande lösningarna. Jag sörjer över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen i stället för att lägga en stor del av problembördan på individen och dess anpassningsbarhet till rådande politik. Där visioner fortfarande var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Jag tänker på en ung man i ett klipp från kårhusockupationen. När Olof Palme pratar om det gemensamma samhället svarar han ilsket: ”vad fan är det för samhälle som vi anpassar oss till?”. Det är en fråga som vi alla, i ännu högre grad, borde ställa oss i dag.

Grelsson klon

Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Hon rekommenderar Jag är nyfiken-filmerna för vidare fascination över en tid som hennes generation missat.

Mest läst