Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Elin Grelsson Almestad: Otrygghet är ofta feghet

Kulturkrönika Vad talar vi om när vi talar om trygghet i vårt närområde? Elin Grelsson Almestad funderar över begreppet not in my backyard.

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer som sagt inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättsköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt att slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet.

Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte ska söka sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara dem som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och har möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde?

Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker något slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

är kulturskribent och författare och rekommenderar kulturgeografen David Harveys böcker om stadsbyggnad och demokrati.

Mest läst