Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Elin Grelsson-Almestad: Det är inte vi – det är ni

Miira går runt bland betongen och höghusen och är skitförbannad. På skolan där hon ständigt missuppfattas och blir utmålad som bråkig.

På att mamma städar trapphus tills ryggen går av, att det aldrig finns pengar till godis och att hon betraktas som invandrare fastän hon är född i Sverige. Miira i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland växer upp i Gårdsten och Bergsjön under 80-talet och har ett arv och ett utanförskap ristat i kroppen som hon slåss mot boken igenom.

Jag tänker på Miira när jag ser dokumentären Behandla oss inte som dju r, om gräsrotsrörelsen Pantrarna i Biskopsgården. Hur de unga i den beryktade förorten reser på sig och kollektivt säger att nej, det är inte vi – det är ni och riktar blicken mot stadsdelspolitikerna i första hand och sedan vidare ut i ett samhälle av ojämlikhet, ökande klyftor och strukturell rasism. Deras analytiska blickar varvar makro- och mikroperspektiv. Varför kallar Torslandatjejerna alltid tjejerna från Biskopsgården för "jävla blatte" i en närstrid när fotbollslagen möts? Varför är Biskopsgården den enda stadsdelen utan fritidsgård och varför vill inte de kommunala bostadsbolagen hyra ut lokaler till ungdomar? Både Miira och Pantrarna blänger ilsket på samhället och säger att vad ni ger är vad ni får. Biskopsgården har övervakningskameror överallt, men inte ens ett öppet Folkets hus längre. Hur bygger man en känsla av trygghet och medborgarskap utifrån de premisserna?

Förra veckan blev en ung man skjuten till döds i stadsdelen. I media lyftes det fram att han var känd av polisen sedan tidigare. Ett välkänt begrepp som numera konnoterar att offret kanske inte var helt oskyldig själv. På Pantrarnas blogg skriver de i stället om en man som precis börjat engagera sig politiskt. Här beskrivs en stadsdel där arbetslösheten är hög, valdeltagande så lågt som 65 procent och där enbart 35 procent av eleverna går ut grundskolan med godkända betyg. "Det fanns inte några förvaringsställen för barn i Gårdsten. Varken fritidshem eller fritidsgårdar", skriver Hetekivi Olsson om ett Gårdsten på 80-talet som liknar ett Biskopsgården av i dag.

Precis som hos Miira sjuder Göteborgs förorter av ilska. I de gamla höghusen som inte renoverats på över fyrtio år ekar det av längtan efter förändring. Här finns också en uppgiven medvetenhet om att det som sker i förorten ses som en polisiär och inte en politisk angelägenhet, fastän allt talar för att det är en miljö som föder våldsbrott och negativa spiraler. "Vår dödade vän var känd av polisen, han borde ha varit känd av politikerna", som Pantrarna skriver.

Elin Grelsson-Almestad

Elin Grelsson Almestad är medarbetare på kulturredaktionen. Behandla oss inte som djur finns att se gratis på youtube.

Mest läst