Hösten 1994 hette hon Lennartsson i efternamn, var 15 år, politiskt engagerad, närde en stor passion för hästar och hade precis börjat i nian på Pettersbergsskolan. Dit hade Postens tidning OSA letat sig, en publikation som utgjordes av insändare och dikter.
– Där såg jag en annons om att Posten samlade in brev som skulle skickas ut 20 år senare. För mig var det helt självklart att vara med. Jag var redan lite inne på det där eftersom jag på den tiden skrev brev på min födelsedag som sedan fick öppnas efter fem år, berättar Elin, som till vardags jobbar som ekonom och lineproducer på Zentropa Sweden i Trollhättan.
Elin författade brevet, märkte det med sitt personnummer och la det på brevlådan. Några gånger tänkte hon på händelsen, men 2014 var den förpassad långt in i minnenas bibliotek.
Till i torsdags. För efter att ha förvarats i två decennier i Postmuseums magasin i Stockholm skickas just nu de aktuella breven ut till de 20 000 personer som nappade på kampanjen.
– Jag kom hem efter jobbet och brevet låg på köksbordet. Jag blev så himla glad men ville inte öppna det direkt utan var tvungen att samla mig först. Var lite orolig för vad som skulle stå i det, berättar Elin.
Framåt kvällen skred hon till verket och Elins reaktioner fick maken Johan och sonen Albin att undra vad som egentligen försiggick.
– Jag ropade högt och det blev lite tumult där hemma faktiskt. I brevet skriver jag om mitt liv, hur det är att vara 15. Om min familj och vänner, hur vi satt på caféer och diskuterade och engagerade oss inom antirasism. Överlag är det en väldigt glad tjej, så himla nöjd, som skriver. Om det varit fråga om något tonårsdeppigt hade jag bara velat gräva ner det, säger Elin och skrattar.
En del av brevet handlar om en underbar sommar med ”den varmaste juli på 100 år” som Elin tillbringade i Värmland, och planerna på att söka skyttegymnasium i jämtländska Strömsund – något som så småningom förverkligades. Hon skriver också om riksdagsvalet, som resulterade i en socialdemokratisk regering efter tre borgerliga år.
– Jag hade glömt att vi var så engagerade politiskt även om det då inte var organiserat. Det blev det sen, i gymnasiet gick jag med i Ung Vänster. Och under den tiden kom också mitt intresse för film, tidigare trodde jag att jag kanske skulle bli politiker eller travkusk.
I brevet hade Elin även lagt ner bilder och urklipp. Och en liten hälsning till den framtida upplagan av sig själv som kan sammanfattas:
”Tjena old lady, hoppas att du lever livet.”
