Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Elif Shafak | Heder

Litteraturrecensioner Trots sina ytliga och schablonartade porträtt av invandraröden är Eli Shafaks roman riktigt läsvärd, skriver Kajsa Öberg Lindsten.

Roman

Roman

Elif Shafak

Heder

Översättning: Peter Samuelsson

2244

Den turkiska författaren Elif Shafaks roman Heder har många likheter med hennes tidigare bok, Bastarden från Istanbul, som utkom på svenska förra året.

Återigen invigs vi i en blodig familjehistoria, som slutar i ett slags försoning. Familjen har sina rötter i Turkiet och huvudpersonen är kvinna – precis som i förra boken. Bastarden från Istanbul handlade om armenier i Amerika. Heder handlar om en familj av turkiskt-kurdiskt ursprung, som flyttat till England.

Boken inleds i London, en lördag 1992. En ung kvinna skall hämta sin bror – en mördare som frisläpps efter fjorton år i fängelse. Samma dag bestämmer hon sig för att berätta sin döda mors historia.

I nästa kapitel befinner vi oss därför i ”en by nära Eufrat”. Året är 1945.

Exotisk underhållning med mycket känslor, och en didaktisk, rentav moralisk ton. Så vill jag sammanfatta boken. Största delen av handlingen utspelar sig i det sena 1970-talets London. Bland strävsamma invandrare och flummiga brittiska hippies. Titeln Heder är eufemistisk. Redan på första sidan förstår man att berättelsen handlar om så kallat ”hedersvåld”.

Men den mest gripande figuren är inte berättarens mor. Inte heller är det hennes äldste bror, mördaren – en stökig invandrarpojke som hamnat snett, klämd mellan hemmets och samhällets normer. Nej, bokens mest minnesvärda bekantskap är berättarens lillebror, den dödas yngsta son – en känslig liten grabb med vidöppna ögon och stort hjärta, som obehindrat rör sig mellan de båda normsystemen. Han är älskansvärd. Och att författaren skapar en riktigt häftig framgångssaga åt honom känns varken sliskigt eller påklistrat, utan bara rättvist och lugnande.

Bokens mest påfrestande avsnitt är mördarens möte med en sufisk frälsargestalt i fängelset. I övrigt är berättelsen riktigt läsvärd. Trots sina ytliga och schablonartade porträtt av invandraröden, i form av lidande kvinnor och förvirrade män.

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst