Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Eli Göndör, författare och mellanösternvetare verksam vid Timbro och Stockholms universitet.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Eli Göndör: "Riktar sig mot väsen som inte finns"

    Den förlegade uppfattningen om religion omöjliggör vettig kritik av religiösa uttryck, skriver Eli Göndör,

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    Vittnesmål från svenska kvinnor om hur självutnämnda sharia-poliser trakasserar dem som inte följer vissa klädkoder eller andra beteenden, har väckt olika reaktioner. Den ena har ägnat sig åt att med all tänkbar iver ta tillfället i akt och hävda att det är på tiden att religion kritiseras. Den andra vill helst inte ens ta i frågan och väljer att antingen bortse från problemet eller hävda att det har med allt annat att göra än just religion.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Bombastiska deklarationer uttrycks om betydelsen av att skydda mänskliga rättigheter istället för bakåtsträvande vidskepelse, vilket blottar oförmågan till att både ta avstånd från generaliserande omdömen om religion och skydda mänskliga rättigheter.

    De ivrigaste religionskritikerna och de som helst inte vill tala om det, har ett gemensamt. Båda ser religion som ett självständigt väsen som styr människor mot en avgrund av dumheter. Den ena gruppen vill befria individen från detta fruktansvärda ok. Den andra tycker så pass synd om dem som fastnat i vansinnet utan att varken kunna frigöra sig eller ens förstå hur illa det är, att de helst inte vill påpeka det. Förhoppningen är snarare att det ska går över av sig själv.

    Båda förhållningssätten utgår ifrån att religiösa individer på grund av sin religiositet är mindre bemedlade till att ta ansvar just för att de är religiösa. Därmed skapas en motsägelse mellan förnuft och religiositet. Mellan sekulära rationella människor och förvirrade religiösa människor.

    Uppfattningen om att en sådan motsägelse skulle existera är en kvarleva från 1800-talets attacker på religion i allmänhet och religiösa institutioner i synnerhet där bland annat kristendomen pekades ut som förnuftsvidrig. Som om allt som inte var religiöst alltid var förnuftigt. Eller som om mänskligheten i allmänhet utmärkt sig av just sitt förnuft.

    Därmed uppstod också en omöjlig diskussion där religiösa företrädare eller religiösa människor blev de särskilda kategori som avkrävdes någon form av förnuftsdeklaration för att inte stämplas som idioter. Det ledde i sin tur till vad som inom religionsvetenskapen kallas för den apologetiska fällan. I den ger religiösa människor vetenskapliga argument för sin tro eller sitt religiösa beteende. Men varför skulle en troende människa som menar att Gud är allsmäktig behöva vetenskapliga bevis för sin tro?

    Den förlegade uppfattningen om religion omöjliggör vettig kritik av religiösa uttryck eftersom den riktar sig mot ett väsen som inte finns och dömer religiösa människor som oförnuftiga.

    Det religionsvetenskapliga förhållningssättet som ser religion som ett resultat av dess utövare gör individen ansvarig för sina handlingar. Religiösa utryck som strider mot mänskliga rättigheter kan därmed mycket väl kritiseras eftersom det blir en utövning bland flera andra. Om utövning är ett alternativ bland flera blir det också omöjligt att utfästa generella omdömen om människor för att de är religiösa eller för att de identifiera sig med en viss religion.

    Eli Göndör