Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Konstnären Staffan Hjalmarsson har gjort om bibliotekets innergård till en konsthall med utställningar i flaggstänger.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Eldsjälar flaggar <br>för mer kultur

    Konstnären skippar sitt tal eftersom ingen kommer till invigningen. Teaterföreningens ordförande saknar teater. Och orten saknar offentliga konstverk. Kulturen har ett eget liv i Gullspång, kommunen som inte längre vill vara snålast på området.
    Kommunens tegelkomplex breder ut sig på ett plan i alla väderstreck med allt från mödravård till äldreboende. I dess hjärta, med utgång från biblioteket, finns en liten gård som Göteborgskonstnären Staffan Hjalmarsson i våras utnämnde till Konsthall trä, Gullspångs första konsthall. Där visas konstfanor i tre flaggstänger och videoverk i en enkel tv-apparat.
    Han har jobbat så idogt med projektet att han även anställts som den förste kultursamordnaren i kommunens historia. Nu går han omkring på innergården med en macka i handen och funderar över hur han egentligen definierar kultur.
    - Svårt, konstaterar han och mumlar något om vikten av det otydliga innan han springer iväg för att hämta några saxar.
    Vi har åkt från Göteborg till Gullspång för att pejla kulturlivet. Det finns en bakgrund.
    Visserligen rönte orten nyligen uppmärksamhet genom tv-programmet Körslaget där Gullspångsdottern Linda Bengtzing hade hyfsade framgångar, och visst blommar Hova årligen upp i en populär riddarvecka i början av juli.
    Men i övrigt har det varit tunnsått på de flesta fronter i den lilla kommunen drabbad av företagsflytt och avfolkning. För två år sedan konstaterades att den var sämst i Västra Götaland på att satsa på kultur, utslaget per invånare. Dessutom avslöjade en kartläggning av Skaraborgs offentliga konstverk att inte ett enda finns i tätorten Gullspång.
    Men nu vill kommunen förbättra sin kulturimage. Förra året tillsattes en projektgrupp som beslutat att konst ska inhandlas och att ett riksintressant "spetsarrangemang" årligen ska hållas. Förhoppningen är att mer kultur ska bryta den negativa spiralen och öka tillväxten.
    - Kulturen är en grundpelare för livskvalitet. Det kan nog vara svårt att vända trenden och få folk att flytta hit. Men vi kommer långt om vi ökar kvaliteten för dem som bor här, säger bibliotekschefen Jimmy Jansson som ingår i projektgruppen.
    När konsthallens tredje utställning ska invigas har ingen kommit. Så Staffan Hjalmarsson struntar i sitt planerade tal och hissar upp månadens flaggkonst utan högtidligheter.
    Ett par timmar senare blir det ändå lite livat. Barn från förskolan Lysmasken ångar in för att tillverka läsk med politiska budskap.
    - Det här är på blodigt allvar, det viktigaste jag har gjort. Naturligtvis är det ett misslyckande när ingen kommer till invigningen. Men Gullspång är en hoppfull plats. Här kan man misslyckas. Till Göteborgs konsthall kommer det någon vad de än gör, säger Staffan Hjalmarsson.
    Några gångar bort i det labyrintiska kommunhuset tar tandsköterskan Anna-Clara Wallgren en paus. Hon menar att kommunen kan satsa aldrig så mycket på kulturen, men det är ideella krafter som bär den.
    Själv är hon ordförande i tioårsjubilerande konstföreningen. Den har visserligen inte längre någon fast lokal för utställningar sedan missionskyrkan blev privatbostad, men nya medlemmar tillkommer stadigt. Konstresorna och utlottningarna engagerar.
    Dessutom tror hon att inventerarna av den offentliga konsten missat ett verk när de var i Gullspång.
    - Det står en liten skulptur borta vid Glada laxen, påpekar hon.
    Glada laxen heter ortens enda kvällsöppna restaurang. Möjligen leder namnet inte i första hand tankarna till pizzor och kebab, men det är vad som serveras. Inne är konversationen knapphändig. Tv-skärmen brusar fotboll.
    Utanför pekar Anna-Clara Wallgren ut två mindre stenpelare och säger att hon inte vet vem upphovsmannen är. Hennes man Anders Wallgren säger att han aldrig tidigare noterat objektet, trots att han bott i Gullspång i hela sitt liv.
    Anders Wallgren är också en av ortens kultureldsjälar. I 91 år har hans familj drivit biografen i Gullspång och han är tredje generationen. När hans far dog tog han över ansvaret. Tillfälligt, var planen.
    - Det var 31 år sedan, berättar han inför kvällens premiär på senaste Indiana Jones-äventyret.
    Han tycker att kulturlivet är väldigt bra. Om inget händer på plats är det alltid någon som ordnar en resa.
    - Jag tror att engagemanget blir större på mindre orter. Hur många i Göteborg ser föreställningarna på Göteborgsoperan? säger Anders Wallgren som själv gör det då och då.
    Pensionatsägaren Tuula Eskelinen bekräftar hans teorier. Sedan elva år driver hon Gullspångs pensionat, som är ett av Sveriges äldsta och något av en kulturhistorisk upplevelse med hotelliggare från svunna titlar och tider då bygden hade bryggeri och arbetare inte fick gå in via huvudentrén.
    Förut bodde hon i Huddinge och tänkte allt som oftast att hon skulle in till city för att gå på bio eller kanske något museum. Det stannade alltid vid en tanke. Helsingforsfödda Tuula Eskelinens första biobesök i Sverige var när hon såg Titanic på Gullspångs biograf.
    Mycket har förändrats på orten, berättar hon och beklagar att affärerna bommar igen. Hon blir förvånad när hon får höra om kommunens planer på tillväxt via mer kultur.
    - Vad dåligt att de inte har berättat! Jag skulle kunna hjälpa till, men har inte hört någonting, säger hon sedan hon googlat fram kommunens kulturella handlingsplan.
    Den som frågar efter kultur i Gullspång lär snart få höra att Frans G Bengtsson levde sina sista år i bygden. Lika snart bör Kerstin Johanssons namn dyka upp. Hon är energisk ordförande i ortens teaterförening och bor vid en Änglagårdslik skogsväg.
    Hon bjuder in till sin och makens ombyggda sommarstuga med skylten The Johanssons och berättar om föreningen. Den har fler än 200 medlemmar och fixar föreställningar till Gullspång och Hova.
    Egentligen är hon full av entusiasm över både föreningen och kommunens kulturliv. Men just nu är hon en aning beklämd. Hon saknar lokal. Regionteater väst har mätt i bygdegården och meddelat att den inte duger som scen för Plocka potäter i kostym.
    - Balkarna ställer visst till det för belysningen. Det är inte klokt. Vi är hämmade av teatrarnas krav, säger hon.
    Hon menar att teatrarna blivit mindre anpassningsbara och säger att föreningens repertoar tyvärr drar för mycket åt musikhållet.
    Ändå ser hon ljust på framtiden. Medlemskurvan pekar uppåt, även om det är svårt att locka de yngre.
    De unga, ja. Förutom ett par Indiana Jones-spanare i yngre tonåren på bion syns inga ungdomar under vårt Gullspångsdygn. Musikskolan lär vara ambitiös och fånga många av de icke sportintresserade, enligt en journalist från Mariestadstidningen. Men fritis där replokalen finns är stängt. Det är bara öppet tre dagar i veckan.
    I andra änden av Gullspångs huvudgata skapar Thorsten Brandberg en kombination av butik och museum. Han är tredje generationen järnhandlare, fortsätter i farfaderns fotspår som leder tillbaka till 1921.
    Föregångarna har efterlämnat ett enormt lager med allt från Gunnar Gren-spel till gamla sorters skruv. Det säljs nu till toner av Vera Lynn i den ursprungliga butiken, intill Brandbergs ordinarie järnhandel. Att driva järnhandel är egentligen dödsdömt i dag, menar han och förklarar att nostalgitrippen är ett sätt att trotsa domen. Han äger också en golfbana och hyr ut affärshuset till Glada laxen.
    Han visar sig också vara mannen bakom den mystiska utsmyckningen vid Glada laxen. Han skrattar när han får höra vilka spekulationer stenpelarna väckt och säger att de är delar till en fontän som han en gång i tiden byggt som symbol för Gullspång.
    - Konstverk? Det var bara något jag tyckte skulle stå där, säger han med ett leende.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.