Vill skicka en signal …till unga kvinnor

Du är specialiserad på arbetsrätt – var det vad du drömde om när du pluggade juridik?

– Jag tänkte inte så konkret. Jag och många med mig i min generation lockades till juridiken av Lagens änglar och andra amerikanska tv-serier med advokater. Hillstreet Blues med den där jättecoola mörkhåriga advokaten som var ihop med polischefen… Skämt åsido, jag har alltid tyckt om att skriva, argumentera och varit intresserad av politik, så juridik kändes naturligt. Men exakt vad jag ville göra svängde fram och tillbaka under utbildningen, ja, även efter den.

Så vad gjorde du efter utbildningen?

– Först satt jag ting, något man på den tiden nästan förväntades göra om man hade betyg som räckte. Sedan fick jag jobb hos Konsumentombudsmannen och därefter på Stockholms stads juridiska avdelning. Där blev jag ganska snabbt en sorts in-house biträdande jurist åt en extern advokat på Vinge som hade anlitats i ett ärende där 150 hemspråkslärare hade stämt staden. Det var då jag började jobba med arbetsrätt.

Sedan flyttade du till USA.

– Jag hade inte gjort något roligt mellan gymnasiet och universitetet, mina föräldrar tyckte att jag skulle börja plugga om jag kom in, och det var jag innerst inne lite småbitter för. När jag var på semester i New York fick jag en stark känsla av att det var ett stort missförstånd att jag inte bodde där. Så jag fick stipendium för att plugga en master i New York och efteråt fick jag jobb på en stor byrå, O’Melveny & Myers. Efter två år flyttade jag hem, bland annat eftersom jag inte såg några bra förebilder på byrån när det gällde att kombinera jobb och familjeliv. Så jag började arbeta heltid med arbetsrätt på Vinge i Stockholm. Efter sex år flyttade jag till Göteborg där jag blev delägare efter ett par år och efter ytterligare några år Managing Partner.

Hur funkar det att bli delägare – går man in med pengar?

– Nej. Men man måste ha lyckats förmedla att man nog är en person som kan generera uppdrag och omsättning för byrån. Man måste vara en duktig advokat och kollega och visa att man har lite sticking power – att klienter kommer att vilja vända sig till en.

Varför är affärsjuridiken så osynlig för den breda massan?

– Det som brukar plockas upp är David mot Goliat-historier, eller fall med inslag av brottslighet, anställda som stjäl företagshemligheter till exempel. Men kommersiella avtalstvister företag emellan ligger det inte i företagens intresse att blåsa upp. Ofta vill man ju ha ett fortsatt samarbete när tvisten är löst. I brottmål är det oftast allmänheten mot gärningsmannen, men i affärslivet är det inte så.

Borde inte jurister vara ute och tycka till lite mer om nya lagar?

– Jo, verkligen. Och det är en trend just nu, verkar det som. Högsta domstolens nya ordförande Stefan Lindskog är till exempel väldigt publik och sätter gärna strålkastarljus på lagar som inte fungerar. En del säger – vad är det här för aktivist-HD – men jag tycker det är bra. Även Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, är ute och tycker mycket på ett ganska kontroversiellt sätt.

Ni i den privata juristbranschen då, borde inte ni tycka till lite mer?

– Det tycker jag vi gör, men kanske mer i juristcommunityt. Jag skulle kunna vara mer publik, men jag skulle behöva förankra mitt tyckande hos mina klienter och min byrå i så fall.

För två år sedan skrev du en krönika i Dagens juridik om att fler kvinnor måste bli delägare i advokatbyråer. Varför är det viktigt?

– Vi har inga problem att rekrytera unga duktiga kvinnliga jurister. Däremot förlorar vi dem ofta innan de hinner ta nästa steg hos oss. De flesta blir bolagsjurister. För oss är det tråkigt att förlora deras individuella kompetens, men det är också sorgligt ur ett mångfaldsperspektiv – det är synd att byråerna ska vara så homogena.

Varför lämnar de er?

– Min bild är att de upplever att delägarskap innebär att man måste välja mellan att vara en närvarande förälder eller en framgångsrik advokat, och jag tror att avsaknaden av förebilder tolkas som att det är så. Alla familjer måste ta den diskussionen: jag vill också satsa, vi måste dela lika. Det funkar inte om den ena ska ta allt ansvar hemma, all vab, alla hämtningar och göra karriär på advokatbyrå. Våra klienter betalar höga arvoden för att vi ska kunna vara flexibla och arbeta hårt. I mitt hushåll delar vi lika av nödvändighet, eftersom jag och mina barns pappa är skilda. Men även i andra hushåll behöver det fungera så.

Så vad gör ni åt saken?

– Alla byråer har pratat om detta i många år utan att något hänt, och vi ville skicka en signal till unga kvinnor hos oss som går ut på att de ska känna att Vinge satsar på dem. De ska kunna gå hem och säga jag vill köra på detta, vi får dela. Vi har satt upp ett mål: när vi tittar tillbaka om fem år ska 50 procent av våra nya delägare vara kvinnor. Jag tror absolut att vi kommer nå vårt mål. Och det är inte kvotering. Hellre ingen delägare alls, än en vi tar in bara för att hon är kvinna.

Maja Larsson

livsstil@gp.se