Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Stående ovationer i nordkoreansk anda"

När det stormar i Socialdemokraterna går telefonen varm hos Ulf Bjereld. Sveriges mest S-märkte statsvetare vill skrota den slutna partikulturen, talar om nordkoreansk anda på S-kongressen och oroar sig för konsekvenserna av en valseger 2014.

Ulf Bjereld tvekar aldrig till att ta ställning i debatten. I tidiga tonåren var han en av få aktiva på den politiska vänsterkanten i Båstad. I dag sticker han ut som statsvetare och styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hur hanterar du rollen som expert och förtroendevald?

– Jag är och försöker vara en hel människa, inte ett antal hattar som jag tar av och på. Det jag är noga med är att inte påstå att det finns vetenskapligt belägg för något som det inte finns vetenskapliga belägg för. När jag kommer med någonting som är en reflektion betonar jag det. Jag försöker undvika att säga att nu uttalar jag mig som statsvetare, socialdemokrat eller privatperson för jag tror inte att de går att hålla isär. Detsamma gäller förstås de som inte har uttalade värderingar.

Hur tror du att andra uppfattar dig?

– Stora hela tycker jag att jag får väldigt positiva reaktioner sedan finns det alltid undantag. Det ena är de som hörs i sociala medier, framför allt på Twitter, som ägnar sig åt okvädningsord och osakligheter. Den andra gruppen är de som provoceras av att jag är så öppen med min tillhörighet. Så att så fort jag kritiserar rödgröna sidan är det bra för då är jag statsvetare men om jag kritiserar den motsatta sidan är det dåligt för då är jag politiker. Den lilla gruppen kan jag störa mig på för att jag tycker att de borde se mönstret i sitt eget agerande.

– Sedan kan det naturligtvis finnas personer inom partiet som tycker att jag borde vara en hejarklack och inte alltid säga vad jag tycker.

Vad kan reaktionerna vara?

– Det kan vara att de tycker att jag skulle ha låtit bli att kommentera. Om jag kommenterar en ledande partiföreträdare tycker de att jag inte skulle ha sagt något. Kanske tycker de att jag uttalar mig lite för ofta och frispråkigt.

Finns det någon inre konflikt i dig när du uttalar dig om Socialdemokratin?

– Jag är naiv nog att tro att det är bra även för Socialdemokraterna att sådana som jag säger vad de tycker i varje enskild situation. Det kanske skadar partiet tillfälligt eller i en enskild fråga men på sikt tror jag att det är bra. Jag tror att den slutna partikulturen behöver förändras och jag tror att det är bra med goda exempel som inte går i ledbanden. För det andra tror jag att det är bra att höra andra röster offentligt även om de är kritiska. Det blir en bättre debatt.

Du var väldigt kritisk till hur partiledningen hanterade uppmärksamheten kring Omar Mustafa, hur tycker du att det slutade?

– Det blev inte bra. Partiledningens agerande skadade bilden av partiet. Dels gav det bilden av ett parti som har en organisation som inte är värdig ett parti som gör anspråk på att vara ett framtidsparti. Då tänker jag på sättet hur valen genomfördes på kongressen.

– Det andra var motiveringarna om varför Omar Mustafa fick lämna sitt uppdrag. De var så uppenbart en efterhandskonstruktion att det inte blev trovärdigt.

Du kritiserade genomförandet av valet redan under kongressen, vad tänkte du att det kunde få för konsekvenser?

– Då tänkte jag att det kunde bli konsekvenser som internt missnöje och så vidare. Det jag provocerades mest av var oskickligheten, omoderniteten och slutenhet. Det slutgiltiga förslaget gjordes upp i korridorerna, ombuden blev röstboskap och det var stående ovationer till de man valt i nästan nordkoreansk anda. Det var osmakligt.

Mustafa fick stå till svars för att han bjudit in antisemitiska personer. Liknande kritik har riktats mot Broderskapsrörelsen (som nu bytt namn till Tro och solidaritet), hur ser du på det?

– Det är säkert så att om vi fick skriva om vår historia är det en och annan person som inte skulle ha blivit inbjuden. Men man ska komma ihåg att de personer som vi bjöd in också bjöds in till seminarier i riksdagen och utrikespolitiken. Men det är klart att vi har ansvar för det ändå. Det borde inte ha gjorts och skulle det ha gjorts borde det ha arrangerats annorlunda.

Om man ser på framtiden för Socialdemokraterna, det var mycket tal om höger- och vänsterfalanger under Håkan Juholts tid som partiledare. Nu har Stefan Löfven suttit på posten ett tag, hur tror du att det kommer att gå?

– Stefan Löfvén har två utmaningar här som går på tvärsen. Det ena är att vinna valet 2014. Det kanske man inte lyckas med det är ändå inte den stora utmaningen. Det andra är att möjliggöra för socialdemokratin att sätta varaktiga uttryck på samhället under 2000-talet som partiet gjorde under 1900-talet.

– Finns den insikten och viljan? Där är jag lite orolig att en valseger 2014 istället kommer leda till att man känner: "vad bra det gick, då är vår politik rätt" och håller fast vid det. Så blir man ett parti som alla andra.

Hur troligt är det att socialdemokraterna sätter den prägeln igen?

– Jag var mer optimistisk för ett par år sedan när kriskommisionen publicerade sitt betänkande som jag tyckte var väldigt bra. Men jag är fortfarande optimistisk nog för att se att det är fullt möjligt och att partiet kommer att göra ett försök att gå den vägen oavsett en valförlust eller inte i valet 2014.

Vad gör dig mindre optimistisk nu?

– Jag tycker att fokus är så starkt på valet 2014 att de mer långsiktiga frågorna hamnar i skymundan. Jag kan förstå att det blir så eftersom längtan efter regeringsställning är så stark. Inte för maktens skull utan för att så många i partiet mår dåligt av att se vad man tycker att alliansregeringen gör med landet. Men längtan gör att man blir ängslig och lägger sig nära alliansen för att inte tappa mittenväljare. Om den perioden pågår tillräckligt länge blir det partiets självbild. För ett parti som dominerade det politiska livet tycker jag att det är att sätta ambitionsnivån för lågt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.