Vad visste du om programmering när du började på Chalmers 1989?
– Ingenting! Jag hamnade där eftersom jag gillade matte. En högstadielärare fick mig att söka teknisk linje på gymnasiet. Mina föräldrar förväntade sig att jag skulle gå natur, som var brett och bra, men jag insåg att jag skulle få matte, fysik och kemi men slippa tredjespråket på den tekniska linjen. Jag riktade in mig på elektronik, och tänkte gå vidare med det på Chalmers. Då kom jag inte in, utan hamnade på datateknik. Jag hade egentligen tänkt byta till elektronik efter några terminer, men det var så roligt att programmera att jag blev kvar.
Vad var det som var roligt?
– Att programmera kräver analytiskt tänkande, men också kreativitet. Man skapar ju någonting. Det kunde handla om allt från att lösa en matematisk formel med en algoritm till att få en lampa att blinka. Mitt första jobb gick ut på att ta fram produktionssystem till pappersindustrin.
Hur var det att komma in som kvinna i den rollen?
– Det var inte alltid så att det gjorde någon skillnad, men ibland hände det att kunder vände sig till min manliga kollega trots att det var jag som var projektledare. Jag har aldrig varit den som står på barrikaden, men det sporrade mig att kliva fram och visa vad jag kunde. Men jag minns en gång då jag blev riktigt arg. Det var en konferens som var otroligt obalanserad, med bara män på scen trots att vi kanske var trettio procent kvinnor i företaget. Då sa jag ifrån ordentligt till ledningsgruppen. Det värsta är att jag ibland börjar gråta när jag är arg, vilket förstås hände då. Det var väldigt pinsamt, men han som var ansvarig för det hela var faktiskt en av mina referenser när jag sökte det här jobbet.
Är det annorlunda i dag, tror du?
– Ja, verkligen. Jag har precis intervjuat två killar i 30–40-årsåldern för en ganska hög position. Båda pratade om hur viktigt det var med familjen och att ha en bra balans mellan jobb och fritid. Det tycker jag är ett tecken på att vi verkligen kommit någonvart i jämställdhetsarbetet. Det räcker inte att kvinnor jobbar mer, vi måste också se utvecklingen ur männens perspektiv.
Hur tror du att det har påverkat dig att jobbat i en mansdominerad sektor?
– För mig är det viktigt att skapa bra förutsättningar för alla i organisationen, oavsett kön, bakgrund eller etnicitet. Jag har inte tänkt aktivt på att lyfta fram kvinnor, men om jag ser tillbaka på mitt arbetsliv så har de ledningsgrupper jag suttit i ofta varit mer jämställda än andra affärsenheter i samma bolag. Här på Wolters Kluwer är min närmsta chef man, men divisionschefen är kvinna, liksom vår koncernchef. Totalt i företaget är vi 50/50 män och kvinnor.
Var det därför du sökte dig hit?
– Nej, det var för att värderingarna och kulturen lockade mig. Företaget är också inne i en förändringsprocess, och jag är en förändringsledare. Vi jobbar mest mot revisionsbyråer, och de är på väg in i digitaliseringen som alla andra. Framför allt ställer deras kunder andra krav. Allt mer av vad revisionsbyråerna traditionellt gör börjar automatiseras, både genom verktyg som företag som vi utvecklar och för att Skatteverket förenklar sina processer. Då gäller det för dem att hitta andra sätt att skapa värde för sina kunder, som att bli mer rådgivande till exempel.
Så ni utvecklar programvara som i sin tur sätter press på era kunder?
– Ja, fast å andra sidan måste de ha ny programvara för att stå sig i konkurrensen. Vi måste hela tiden förutse vad deras framtida utmaningar kommer att vara, så att vi kan supporta dem i det. Många av våra kunder har svårt att hitta rätt kompetens när de ska anställa, till exempel. Grundproblemet kan inte vi göra något åt, men vi kan hjälpa dem att bli attraktiva arbetsgivare. En annan utmaning är ta tillvara på all sin kunddata och använda den på bästa sätt. Stora revisionsbyråer har ofta resurser för det, men små och mellanstora bolag har snävare marginaler. Överlag står revisionsbranschen inför en omställning.
På vilket sätt?
– Det kan komma att bli en konsolidering, där de stora bolagen köper upp mindre konkurrenter medan små, nischade blir kvar bredvid. Samtidigt finns det många som uppskattar en mindre byrå. För ett litet företag kan ibland kännas som att man försvinner i mängden på en stor byrå.
Jag har förstått att du själv är noggrann med att ha en balans mellan jobb och fritid, hur märks det?
– Ja, jag tycker man ska ta ansvar för det som ligger utanför jobbet också. Jag var väldigt engagerad i min sons fotbollslag för några år sedan, och träffade en kille som kommit hit ensam från Afghanistan. Jag hjälpte honom med läxor och övningskörning. När hans tre systrar lyckades ta sig till Sverige fick de bo hos oss, och den yngsta blev vår familjedotter. Hon klarade högstadiet på ett och ett halvt år och går på naturlinjen nu. Storasystrarna utbildar sig och jobbar. Små saker gör skillnad. Att vi engagerade oss i de här tjejerna kanske inte påverkar den stora världsbilden, men om många personer gör något litet skapar det ändå något som är bättre.
Thörnqvist om…
Halvklassikern
Jag har klarat tjejklassikern redan, vilket är en tredjedel av sträckorna i Klassikern. Nu satsar jag på Halvklassikern, vilket är halva sträckorna. Lidingöloppet är avklarat, nu ligger Vasaloppet närmast. Sedan kommer Vätternrundan på cykel och Vansbrosimmet. Jag vet inte om det blir en hel Klassiker framöver, jag brukar inte planera så långt fram. Jag gör det som känns roligt nu.
Chefer
En sak jag lärt mig i mitt yrkesliv är att man ska välja sin chef, om man kan. En bra ledare gör stor skillnad. Det är det som skapar förutsättningar för dig att utvecklas.
Kontoret
Samtidigt som vi håller på att utveckla våra arbetssätt gör vi om här på kontoret. Nu ligger det många, enskilda kontor på rad. Det ska brytas upp. Istället vill vi ha teamarbetsplatser, ytor som är mer flexibla och där man kan mötas och visa upp saker visuellt. Och tysta rum, det är viktigt att kunna stänga om sig om man måste.
