Den senaste mediastormen runt Nordea gäller uppgifter om att den svenska Finansinspektionen (FI) i en intern promemoria ska ha kommit fram till att Nordeas interna riskmodeller har gravt underskattat riskerna i bankens företagskrediter. Enligt uppgifterna i Svenska Dagbladet har Nordea ett kapitalbehov på mellan 50 till 80 miljarder kronor för att klara kapitaltäckningskraven, vilket kan relateras till bankens samlade egna kapital på 270 miljarder kronor.
Såväl FI som Nordea har naturligtvis förnekat att det skulle föreligga något kapitalbehov i den angivna storleksordningen. Nordeas VD Casper von Koskull säger till Dagens Industri "Jag blev chockad" och att det är inte ens i närheten. Intressant nog så förnekar inte FI att det finns en promemoria med det innehåll som beskrivs i SvD:s artikel, utan beskriver i formella termer att promemorior av det slag som artikeln syftar på upprättas som internt arbetsmaterial inom ramen för FI:s löpande tillsyn.
Så högst sannolikt finns det en sådan promemoria med det angivna innehållet. Men den officiella standardreaktionen på nyheter av detta slag som berör (stor)banker är förnekelse från alla parter. Minns bara hur Swedbank och tillsynsmyndigheter hanterade krisen under 2008 och 2009. Att erkänna att Swedbank hade problem med sin refinansiering under senhösten 2008 hade lett till att allt fler hade rusat mot utgången och problemen hade blivit akuta. Samma sak, om än inte i samma skala, gäller runt uppgifterna om Nordea.
Sedan är det en annan sak om uppgifterna i sig är rimliga. Det finns en uppfattning, även hos många bankanalytiker (som normalt har en positive bias) att många banker, men Nordea i synnerhet, har satt lite väl låga riskvikter i sina interna modeller vid värderingen av sina företagskrediter. Consensusuppfattningen är att Nordea ligger lägst av storbankerna vad gäller kapitaltäckning och i närheten av de stipulerade kraven och att det i sig kan påverka bankens utdelningar framöver.
De interna modellerna ger stor frihet för bankerna att värdera sina risker. De kan exempelvis välja att göra en långsiktig bedömning genom affärscykeln eller utifrån dagsläget. För Nordeas problemkrediter i exempelvis den norska oljesektorn kan det ge stora skillnader, om de långsiktiga antagandena är att oljepriset och därmed aktiviteten går tillbaka till situationen före det stora raset eller om det låga priset kommer att bestå.
Men ingen av de involverade aktörerna är betjänta av att bekräfta att det finns några större problem. FI gav ju i förra veckan Nordea tillstånd att omvandla sina nordiska dotterbolag till filialer i det svenska moderbolaget, varmed hela bankens balansräkning blev en svensk angelägenhet. Att en vecka senare tillstå att risken, inte minst för de svenska skattebetalarna, i Nordea är större än vad som kommunicerats vore ju att skjuta sig i foten.
