Från en av balkongerna i den villa Maj-Lis Bergstrand och maken Göran bott i de 23 senaste åren blickar vi ut mot hamninloppet. På andra sidan Hästeviksgatan byggde HSB för ett par år sedan bostadsrätter i form av småhus.

- Där slipper man sköta allt utvändigt, men vi tyckte att de var ganska dyra, säger hon.

Mellan grannhusen ser vi också lite av havet och vindkraftverken ute på Risholmen. Till det här huset som är 180 kvadratmeter stort flyttade familjen från ett radhus 1988. Barnen var då 16 och 10 år och är nu sedan länge utflugna.

För ett år sedan gick Maj-Lis Bergstrand i pension från sitt lärarjobb på Schillerska gymnasiet. Även hennes man är i princip pensionär, fast han ibland och just i dag rycker in på sitt gamla jobb. Vi går runt i huset och i trädgården.

- Här får man vara sin egen fastighetsskötare och alltid beredd på att det plötsligt kan komma en stor utgift, som nyligen när vi fick byta värmepannan. Men så länge vi är relativt friska och klarar av huset har vi tänkt bo kvar, säger hon.

Hon känner till uppskovs- och skattereglerna och inser att det antagligen inte skulle bli billigare att flytta. Men det är andra skäl som väger tyngre.

- Jag är uppvuxen på en bondgård och tycker det är viktigt med markkontakt. Vi trivs bra här och har väldigt trevliga grannar. Det är också ganska lätt att ta sig till stan med buss på en kvart.

Att huset har stora ytor och fyra sovrum är en stor fördel när barnen kommer och hälsar på.

- I kväll ska vi ta emot vårt 3,5-åriga barnbarn som bor i Stockholm och som ska vara här i en vecka och har sin säng här, berättar Maj-Lis Bergstrand.