Efter två och ett halvt år på Volvo Lastvagnar i Tuve var Jessica Brüün en av dem som varslades förra hösten. I april fick hon gå och sedan dess söker hon jobb med ljus och lykta. Resan mellan hemmet på Hönö och Tuve innebar långa dagar för henne och för barnen. Upp vid fem och iväg till skola och jobb och sedan hem igen vid samma tid igen, fast på kvällen.

- Jag tog färjan strax före sex och var på jobbet tjugo i sju. Det är klart att det blev långa dagar men jag vill bo här och tvekar inte att pendla igen.

- Jag har en arbetsskada och kan inte göra alltför monotona jobb men annars är jag öppen för alla förslag. Jag har sökt en massa jobb men hittills bara fått nej tack, säger hon.

Hur kämpigt det är att leva på enbart a-kassa har hon fått erfara. Hon får ut cirka 10 000 kronor varje månad varav 6 500 kronor går till hyran. Resten går till räkningar och då har hon inget kvar till mat och annat nödvändigt.

- Utan alla mina vänner skulle det aldrig gå. Barnens pappa betalade barnkalaset vi hade häromveckan mot att jag organiserade. Han vill att barnen ska ha det lika bra hos mig som hos honom.

När Jessica blev arbetslös i våras gjorde hon allt som krävdes för att få ersättning från a-kassan. Ändå fick hon inga pengar. Hon fick vänta ända till i juli innan hon fick första utbetalningen. Hennes registrering hade kommit på avvägar hos a-kassan.

- De var jättetrevliga och jag fick alla pengar i en klumpsumma i juli när misstaget upptäcktes. Men jag hade inte klarat mig fram till dess om jag inte hade haft min kille.

De hade planerat bröllop till sommaren men ställde in det på grund av ekonomin. Jessicas bröllopspengar finns det inget kvar av i dag. Allt har gått till mat och annat nödvändigt.

- Det var mitt sparkapital men nu är det slut. Jag har inga marginaler alls. Jag hoppas att jag ska få bostadsbidrag, det skulle underlätta, säger hon.

Jessica får bara pengar från a-kassan plus ett barnbidrag på 1 000 kronor. Hon är för ung för att få ersättning från avtalsförsäkringen – åldersgränsen är 40 år – och någon annan inkomstförsäkring har hon inte, varken privat eller via facket. Metall hör till exempel till de fackförbund som saknar inkomstförsäkring.

- A-kassan borde vara högre så det åtminstone går att klara sig. Jag lever på existensminimum och knappt det. Det är förnedrande att tvingas be vännerna om hjälp samtidigt som jag förstås är jätteglad att de ställer upp.

Det enda positiva med arbetslösheten är att Jessica får tid att göra sånt hon aldrig hann med förut. Då var det bara barnen, jobbet, resorna och sova som gällde.

Nu kan hon få utlopp för sin kreativitet. Hon fyndar gamla möbler på loppis som hon klär om och målar. Hon satsar också på att bli bröllopskoordinator, något hon vill jobba professionellt med i en framtid. Men först behöver hon ett vanligt jobb.

- Det är en ständig oro för hur jag ska få ihop ekonomin. Det tär på en. Jag gör av med så lite det bara går. Men jag är ändå positiv och tror på att det ska komma en ljusning snart.