Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lyckan är större i de små portionerna

    Eva Ossiansson går till Pierre Chandons forskning för att förstå vad det är som får oss att konsumera mer än vad vi klarar av. Den första tuggan är den mest njutningsfulla medan den sista tuggan bestämmer hur pass tillfredsställda vi blir totalt sett, skriver hon.

    Vem minns inte den omtalade scenen ur Monty Pythons film The Meaning of Life från 1983 när kyparen, spelad av John Cleese, övertygar gästen Mr Creosote om att han efter att ha ätit mängder av mat nog ändå avslutningsvis borde äta en ”wafer-thin mint”. Bara en liten tunn skiva längst ute på tungan kan väl inte skada. Och Mr Creosote faller för frestelsen att äta lite till varpå han bokstavligen exploderar. Kanske man inte exploderar på det sättet, men det kan kännas så när man ätit för mycket. Den där känslan av att bli väldigt mätt är lätt att få när man tar lite för stora portioner.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Som när man blir erbjuden en fantastisk buffé med mängder av goda saker. Jag tittar ner på den lilla tallriken. Tänk att de alltid är för små i relation till allt som erbjuds på buffébordet. Framför mig dignar bordet av läckerheter. Hela mitt jag vill smaka av allting. Går det att välja bort något? Jag hör att han som går efter mig låter hälsa till de som står för maten att han är hungrig. Och att han tänker äta mycket av allt. När jag hör det tar jag några skivor extra av den lufttorkade skinkan av bara farten. Det känns helt plötsligt helt naturligt att hänga på liksom.

    Väl vid bordet konstaterar jag efter en stund att jag nog ville ha mer än jag orkar. Uttrycket ”man äter med ögonen” som jag minns från min barndom känns på något sätt igen. Vad är det då som får oss att vilja konsumera mer än vad vi faktiskt klarar av att äta upp? Är det rädslan att inte bli tillräckligt mätta eller är det för att vi vill få ut maximalt värde för pengarna? Både och menar forskaren Pierre Chandon som i över tio år har studerat hur mycket vi väljer att äta.

    Han menar att vår hjärna spelar oss ett spratt. Hjärnan är nämligen väldigt dålig på att avgöra hur stor en portionen egentligen är och tolkar den ofta som mindre än vad den verkligen är. Med andra ord: när vi köper den största förpackningen popcorn på bio gör vi det inte bara för att få mycket för pengarna, utan också för att vår hjärna inte förstår hur stor den jättestora förpackningen verkligen är.

    Maximerar vi då tillfredsställelsen genom att köpa eller äta den största portionen? Nej, det fungerar inte riktigt så enligt Chandon. Vårt njutande hänger nämligen inte ihop med portionernas storlek eller mängden mat. Vid hans studier visade det sig att de som tog medelstora portioner var mer tillfredsställda än de som åt mycket av allting. Det råkar nämligen vara så att det är den där allra första tuggan som är den mest njutningsfulla. Varje extra tugga eller bett vi tar därefter, även om de smakar gott, bidrar med mindre glädje än den föregående. Det här fenomenet kallas för ”hedonic adaptation” och innebär att när vi äter anpassar vi oss till en relativt stabil nivå av lycka, trots att vi utsätts för såväl positiva som negativa smakupplevelser.

    Men, och det är nu det blir extra intressant enligt Chandon, det är den sista tuggan som bestämmer hur pass tillfredsställda vi blir totalt sett. Så det hela avgörs alltså när bufféns sista oliv glider ner i magen. Och njutningen försvinner liksom med en överlastad tallrik, megaglass eller jättebägare med popcorn.

    Vi kan dock göra något åt vår förmåga att njuta av det vi konsumerar. Vi kan försöka att fokusera mer på smak, aromer och textur och trigga våra sinnen till att fokusera mer på njutning genom att äta mindre portioner av det goda. Och trots de mindre portioner kommer vi kanske ändå att bli mer tillfredsställda.

    Vissa av oss är förstås bättre på att fokusera på njutning. De finner nöje i det symboliska värdet av maten, liksom den sensoriska upplevelsen. Andra ser enbart nöjet i att äta som ett sätt att tillfredsställa impulsen att reducera hungern. Och tro det eller ej, men forskaren Chandon har funnit att de som betonar den sensoriska upplevelsen mer än att stilla sin direkta hunger företrädesvis är kvinnor.

    Så när vi säger att ”vägen till mannens hjärta går genom magen”, för att stilla hans hunger, så är det faktiskt sant.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.