Glasskungen: Livet är inte att spela golf och dricka rosé

Vilket var ditt första jobb?

– Det var att peta ner folie i formar och sedan lägga ner ett rån. Det gjorde jag och mina klasskompisar på helgerna. På måndagen kom fabrikschefen och spritsade glass i strutarna – för hand. Sedan sprejade han på chokladen med målarspruta. Så gjorde man Storstruten förr! Ett annat tidigt jobb var att vika kartonger till våra halvlitare, innan tanterna fyllde dem manuellt. Det var mycket handarbete förr, arbetskraft var ju inte särskilt dyrt, och samtidigt var glass något lyxigt. Så småningom skaffade vi en maskin som kunde fylla 80 kartonger i minuten. Sedan gick det snabbt. I början av 50-talet tillverkade vi 600 liter glass per dag – nu gör vi 65 000 per dag.

En brand i fabriken 1973 blev avgörande för din karriär.

– Jag var 21 år och hade ett och ett halvt år kvar på Handels. Jag minns att vi var på landet, och att de ringde från brandkåren klockan fyra på morgonen. Det är enda gången jag sett min far gråta. Vi skulle just leverera vår första order till Ica, 100 pall glass, och allt blev förstört. Men fyra dagar senare lyckade vi leverera glassen! Efter branden blev jag kvar i företaget, jag blev aldrig klar med Handels. Två år senare flyttade vi in i nya lokaler bara 300 meter bort, där vi ligger nu.

2004 sålde ni företaget. Varför?

– Vi var fyra bröder som tog över efter när pappa dog 1982. Det var en planerad övergång för att slippa arvsskatt, vi hade 25 procent var. Jag blev vd, mest för att jag var äldst tror jag. 2003, när vi hade täckning i hela landet, ville två av bröderna sälja. Jag och min bror Bengt ville inte, men vi hade inte råd att köpa ut de andra. Så 2004 sålde vi till norska Tine mejerier och Triumf Glass blev Diplomis.

Var det tungt för dig?

– Ja, verkligen. Jag trodde jag skulle få vara kvar i företaget, men de ville inte ha kvar den gamla ägarfamiljen. Så jag startade glasscaféer istället, fyra stycken, och blev kund hos Diplomis.

Vad fick dig att köpa tillbaks företaget efter fem år?

– Längtan blev för stor. Min plan var att driva glasscaféer på sommaren och bo i Frankrike på vintrarna, men livet är inte att spela golf och dricka rosé. Det var för jobbigt för mig att inte vara med längre. All glass tillverkades fortfarande på fabriken här i Sävedalen och som kund såg jag ett företag som inte mådde bra. Personalen kändes omotiverad och ekonomin var körd i botten – de förlorade 100 miljoner om året i fem år. Jag frågade min sambo och mina söner, som då jobbade på Volvo och pluggade i USA, om de var med på tåget. De sa ja, och då bestämde jag mig för att köra. I augusti 2009 började jag förhandla med Tine om att få köpa.

Hur hade du råd?

– Jag hade en del pengar från försäljningen, men bankerna ville inte hjälpa mig med lån till resten. Dels var det finanskris, dels presenterade jag en kalkyl där vi skulle omsätta 190 miljoner och förlora fyra första året. Det ville de inte gå med på, vilket jag förstår. Lösningen blev att Tine gick med på en revers på ett år.

Vad gjorde Tine för fel, enligt dig?

– De fasade ut ett inarbetat och välkänt varumärke. Vi sa redan från början att Diplomis skulle bli svårt i Sverige, eftersom is betyder fruset vatten här. Dessutom hade de för stora lager och för mycket personal.

Hur var det att komma tillbaka?

– Jobbigt, för det var verkligen ett ekonomiskt stålbad. Allt handlade om att jaga kostnader, jag kunde inte göra några investeringar. Men det var samtidigt underbart. När jag skrivit på avtalet den 4 februari 2010 åkte jag förbi pappas grav på vägen hem och sa "Pappa, det är tillbaka".

Hur är stämningen mellan dig och dina bröder idag?

– En av mina bröder, han som inte heller ville sälja, är med i firman som delägare. De andra två är jag absolut inte ovän med, men de är inte med i företaget på något sätt. Nu är jag väldigt glad att kunna ta företaget in i tredje generationen, det är mitt mål med det hela.

Det händer mycket i glassbranschen – frozen yoghurt, laktosfritt, veganglass. Hur trendbevakar ni?

– Vi har krav på oss att ständigt komma med nyheter. Så vi har verkligen koll. Vi reser och omvärldsbevakar och har leverantörer som kommer hit med sylter och aromer vi får smaka på. Det mesta ratar vi, men en del hamnar i sortimentet. I år lanserade vi 17 nyheter inför glassäsongen. Framöver kommer vi nog fundera mycket på hur man kan få ner sockermängden. I en gräddglass som gammaldags vanilj är det 10-12 procent socker. Det är inte jättemycket, men konsumenterna är intresserade av produkter med mindre socker.

Och så vill du bygga ut fabriken.

– Ja, och göra en glastunnel ovanpå och bjuda in alla femteklassare i Västra Götaland så de kan se hur glassproduktion går till. Miljökontrollanterna gillar inte att man släpper in busslaster med folk här, så det vore toppen att kunna visa det ovanifrån. Sen kunde de gå på Liseberg på eftermiddagen. Eller varför inte åka till Kåhögs gård här i Partille och lära sig om mjölkproduktion? Öppenhet tror jag är en toppengrej för att stärka varumärket och göra det mer publikt.

Maja Larsson

livsstil@gp.se