Tidigare var det vanligt att familjer löste bolån till barnen genom att föräldrarna gick in som borgenärer. Den lösningen är numera ovanlig, berättar Arturo Arques.
– En 26-åring med jobb och bra ekonomi har inga problem att få lån eller amortera – det är kontantinsatsen som är det svåra, säger han.
Läs också:När föräldrar är ungas enda bostadshopp
Att som Thomas Merenius låna på sitt eget boende för att finansiera barnens är ett vanligt tillvägagångssätt.
– Men det är viktigt att poängtera att alla inte kan låna upp sin egen villa eller lägenhet. Banken tittar på återbetalningsmöjligheter på det lånet. Är man pensionär eller arbetslös kan man få nej, säger Arturo Arques.
Och man ska inte göra något förhastat.
– Lånar man på sitt boende ger man bort pengar man inte har, och som man dessutom måste betala ränta på. Det är viktigt att tänka på.
En idé är att låta barnet betala räntan på det lånet.
En säkerhet för både barn, förälder, bank och bostadsrättsförening är att föräldern blir delägare i lägenheten med en procentsats som motsvarar summan man bidragit med. Många kommer överens om att barnet ska köpa ut föräldern när det är möjligt.
En annan lösning är att redan i unga år börja spara till sitt barns boende.
– Lägger man 500 kronor i månaden i en aktiefond kan man räkna med 260 000 kronor efter 20 år. Då har jag räknat lågt, säger Arturo Arques och tillägger:
– Samtidigt är det långt ifrån alla föräldrar som kan göra det.
15 procent kontantinsats på en etta i Göteborg innebär oftast ett par hundra tusen kronor. Att försöka hjälpa fler än ett barn kan vara att ta sig vatten över huvudet.
– Det går ofta inte. Man kan prata med barnen och säga: vi hjälper till med en bostad som barnen får turas om att ha. Anna får ha den först, men sedan ska Kalle flytta in om inte Anna lyckas spara ihop pengar och köpa ut oss.
För under de åren Anna bor i lägenheten kan mycket hända.
– Det äldsta barnet flyttar in som singel med nytt jobb. Efter två, tre år kanske hon har en sambo som är med och betalar, bostaden har ökat i värde – läget kan vara ett helt annat när det är dags för barn nummer två att flytta hemifrån.
Har man tvillingar får man däremot tänka annorlunda.
– Kanske kan man hjälpa till med en trea, föreslår Arturo Arques.
Det viktigaste är att prata med barnen. Man ska inte ge ett barn pengar i smyg.
– Nej, nej. Sådant kommer alltid fram. Mitt råd är: hjälp den äldsta först. Säg inte till det äldsta barnet att ”jag kan inte hjälpa dig nu, för då måste jag hjälpa Kalle på samma sätt om två år”. Prioritera den som behöver boende mest.
Total rättvisa är inget eftersträvansvärt.
– Jag tycker man ska hjälpa varje barn utifrån deras förutsättningar. Ett barn kanske inte behöver någon hjälp alls. Men det är klart – vill man när man är 85 år kompensera för en sådan sak i sitt testamente kan man göra det.
