Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Handelskriget mellan USA och Kina liknar tuppfäktning. Kina är uppenbart svagare. Men sårade auktoritära regimer är inte att leka med. Bild: Thomas Mukoya

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det eskalerande handelskriget liknar tuppfäktning

Det eskalerande handelskriget mellan USA och Kina är ingen vacker syn. I mycket handlar det om tuppfäktning för att se vem som är starkast, eller snarare svagast. Och det är uppenbart att Kina är den svagare. Frågan är bara vad en provocerad kinesisk tupp med ett rakblad knutet runt klorna kan hitta på?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Donald Trump trappade i veckan upp handelskriget med USA genom att från den 24 september belägga ytterligare kinesisktillverkade importvaror till ett värde av 200 miljarder dollar med tio procent tull, med hot om höjningar upp till 25 procent efter årsskiftet. Kina svarade omgående med att belägga amerikansk import till ett värde av 60 miljarder dollar med tullar på mellan 5 och 10 procent.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Donald Trump har en enkel, om än kanske förvirrad, syn på handelsrelationer. Om ett land säljer mer till än det köper från USA, som Kina, EU, och då inte minst Sverige och Volvo, så är de bedragare (”cheaters”). Att handelsflödena är komplexa och jämnar ut sig mer om den globala bilden beaktas är inget som det ska tas hänsyn till. Att det stora amerikanska bytesbalansunderskottet, där de köper mer än de säljer, också kan betraktas som en ”fri lunch” där säljarna inte kan göra annat än acceptera de lågavkastande dollartillgångar, vill han inte lyssna på.

Orimligt privilegium

Det senare är en konsekvens av dollarns ställning som reservvaluta, där omvärlden har ett stort behov av att äga skuldsedlar i amerikanska dollar, både som reserv och som betalningsmedel. Den franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing myntade begreppet "privilége exorbiant", det orimliga privilegiet för detta.

Trump och hans rådgivare tycks inte se dollarns ställning som en fördel, även om den är en viktig del i att andra länder lär falla in i ledet och följa USA:s ensidiga sanktioner mot Iran.

Kina stark amerikansk fordringsägare

Men det är denna position som gör att Kina har små medel att ta till för att sätta press på USA, de importerar endast en tredjedel av vad man exporterar. Det har skrivits vitt och brett om Kinas styrka som amerikansk fordringsägare. De sitter på 2000 miljarder dollar i sin valutareserv, och sägs kunna nyttja denna för att pressa USA och sälja av stora kvantiteter dollartillgångar. Det är dock ett svärd riktat åt fel håll. Börjar de sälja av dollar i stor mängd så stiger den egna valutan och dollarn sjunker, vilket skulle förstärka effekten av de amerikanska tullarna. Att växla över en större del av valutareserven till andra valutor, som euro och yen, är knappast möjligt. Att växla över till att köpa realtillgångar, som man har gjort en del under de senaste tio åren, som Geelys köp av Volvo Car och aktier i AB Volvo, möter allt större politiskt motstånd.

Sårbarheten ökar av att Kinas interna ekonomi i mycket påminner om Japans läge i slutet på 80-talet. Man sitter med ett växande skuldberg som finansierat mycket låg eller i många fall icke avkastande tillgångar. Det kan vara denna svaghet som ytterst driver ”mobbare” Trump och hans hökaktiga rådgivare. Men sårade auktoritära regimer är inte att leka med.