Runt 150 sidor har det blivit där jag vänt och vridit på Göteborgs förutsättningar. Uppemot en miljon bokstäver, siffror och mellanslag sorterade i olika ordning varje gång.

Det har handlat om jobb, konjunktur, människor, stadsbyggnad, stora och små företag – och om glädjeämnen lika väl som ledsamheter.

Perioden våren 2008 till sommaren 2012 har bjudit på den mest dramatiska bergochdalbana jag någonsin suttit i. Och då har jag ändå varit med om ett svartvitt 70-tal, slutet på en varvsepok, en fastighets/finanskris, några tidiga Saabkriser, ett helsvenskt Greklandsdrama med femhundraprocentränta, några börsslakter och en sprucken it-bubbla.

Som om avgrunden öppnade sig

Men när det gäller hissnande upplevelser slår inget det fria fallet efter rekordmånaderna 2008.

Mitt i krisen visste ingen någonting om framtiden. Ingen prognosmakare, ingen Volvo-vd, ingen finansminister hade en susning om huruvida det mörka längre ned var botten, eller om det var en bottenlös avgrund som så plötsligt öppnat sig.

Det var en extremt utmanade situation för såväl företag som anställda, fack, arbetslösa, politiker och i viss mån journalister.

Sedan kom dramatiken med Volvo PV:s ägarbyte, Kinas nya betydelse och USA:s minskade, hela cirkus Muller med Saabs hemska fall där vi nu i dagarna börjar se en upplösning – och nu den djupa europeiska krisen som skakar hela EU-projektet.

Mitt i allt detta; den alltmer nödvändiga diskussionen om hur Göteborg skall återvinna självförtroende, bli ett mer attraktivt alternativ för unga välutbildade, ta itu med stora utmaningar och finna en väg framåt i en globaliserad ekonomi där kompetens och storlek är avgörande.

Tänk att så många orkade läsa

Det har varit ovanligt långa och ganska krävande texter. Både att skriva och läsa skulle jag tro.

Därför har det förstås varit glädjande att så många läsare visat sitt engagemang. Med mejl, twitterinlägg, telefonsamtal och uppmuntrande tillrop när vi träffats. Tack för det, tänk att ni har orkat läsa!

Ibland har det varit smala ämnen, som framtiden för medicinteknikbranschen eller medieutvecklingen. Andra gånger har jag tagit bredare grepp och ibland försökt mig på några mer lättsamma klacksparkar i form av påhittade julklappslistor och nyårslöften från Göteborgs makthavare.

För mig har det naturligtvis varit en fantastisk möjlighet att få vara en del av samtalet kring Göteborgs utveckling.

Men nu sätter vi punkt i just den här långa resonerande formen. Efter sommaren fortsätter jag istället att skriva kommenterande om de samhällsfrågor som vi varje dag bevakar i GP:s del 2. Det blir lite kortare – men också lite oftare.

Ett gott råd från Fredrik

Vad borde sista söndagssidan handla om, frågade jag på det skandalöst övervärderade Facebook, och fick några kreativa svar.

Staden och kapitalet, föreslog Eric. Berätta några anekdoter, sa Johanna. Positiva saker som inger framtidstro, uppmanade Johan. Skriv om kärlek, föreslog Fredrik.

Jag följer Fredriks råd. Det är ju ändå känslor allt egentligen handlar om, eller hur? Ilska, hopp, glädje, smärta, lust, sorg, oro och kärlek.

Jag stoppar väl ner alla känslorna i en hatt, skakar om, sätter på ögonbindel och drar en av dem.

Låt se vad jag först får upp... Hopp!

Javisst finns det hopp för Göteborg.

Humorn gör att hoppet lever

Det är klart att det finns hopp i en stad med så mycket historia av handel och öppenhet mot omvärlden, så många unika innovationer, så stora världsledande forskningsföretag, så många kloka människor och så mycket varm humor – som ingen annan i någon del av världen någonsin kommer att kunna kopiera.

Ilska, ja den finns där också. Ilskan är stor över att Göteborg inte hunnit längre på många olika områden. Under alltför många år fastnade vi i en självömkande diskussion om att vi missgynnats av centralmakten när det gäller de stora infrastrukturbesluten.

Det var inte bara Göteborgs fel. Men med mindre låsningar vid finansieringslösningar och transportslag, både från politiker och näringslivet, kunde brobeslut och stadsplanering ha kommit längre. Det är en stor potential, men också en gräslig miss att staden fortfarande står med sina enorma öde ytor mitt inne i city.

Lusten finns i det gröna gräset

Smärta är vad jag känner över att Göteborg fortfarande och alltmer är en delad stad. Det finns inga perfekta och jämlika städer, men effekterna är förödande av en så påtaglig uppdelning mellan de som är inne i värmen och andra som är ute i kylan.

Det är enormt viktigt att göra något åt den orimligt stora arbetslösheten i vissa stadsdelar, och att bygga förtroende för samhället hos människor som inte känner sig delaktiga.

Lust är vad en försommardag i Göteborg oftast är fylld av. Lusten finns i bollen på Gamla Ullevis numera osannolikt gröna gräsmatta, i ännu en stående ovation för Symfonikerna, en karneval i Hammarkullen och en fågelsång i Botaniska.

Sorg finns hos oss alla. Som erfarenhet är den också en tillgång.

Oro är vad jag känner inför Göteborgs förmåga att växa med utmaningen. Har vi förstått vad som behöver göras?

Men det är en känsla som motverkas av att det runt om i staden förs en mycket mer vital debatt än tidigare, om hur vi skall komma framåt. Det är en ny självkänsla hos en ny generation som vi kommer att ha nytta av.

Och kärlek. Det är den jag har här. I Göteborg.