Jag mötte en av stadens äldre industrimän, fortfarande djupt engagerad i utvecklingsfrågor av alla slag. Du, sa han, och blicken glödde, Göteborg har inte förstått hur mycket som gick förlorat i 90-talskrisen.

Det var då de våghalsiga aktörerna på Göteborgs fastighetsmarknad nästan på egen hand orsakat den helsvenska upplagan av finans- och bankkrisen.

Innan dess hade Göteborg bankhuvudkontor som Första Sparbanken och Götabanken. SEB:s Göteborgsledning utgjorde ett av bankens tre huvudkontor, med självständig tung och namnkunnig styrelse.

Många exportföretag hade kvar sina huvudkontor med stora finansavdelningar. Från samma tid minns vi stora privatförmögenheter som investerades lokalt och försäkringsbolag kopplade till en svensk sjöfartsnäring värd namnet.

Inte bättre förr

Och hur ser det ut nu? "Avlövad", var ordet som jag själv använde så sent som i söndags för att beskriva Göteborgs finansmarknad, i samband med diskussionen om de två AP-fondernas framtid.

Kanske hade jag då själv fastnat i en konservativ uppfattning om att det var bättre förr.

Jag vill inte säga att industrimannen jag stötte på också gjort det. Han har rätt på många sätt. Men kulturen har förändrats både i bankerna och i de stora företagen. De tänker mindre lokalt och mer internationellt.

Ur det perspektivet är ryktet om Finansgöteborgs död överdrivet.

Det visade vi i nyhetsartiklarna i lördagens GP. Från 2005 till 2011 ökade antalet anställda i Göteborgsregionens finanssektor med sex procent. Då har vi ändå haft en finanskris under perioden, och en ständigt pågående teknisk rationalisering.

Numera ligger bankernas huvudkontor i Stockholm eller Köpenhamn efter fusionerna, avregleringarna och globaliseringen. De osunda finansbolagen gick under i fastighetskraschen, men det har kommit nya, startade av människor som lärde läxan på 90-talet.

Flera industrihuvudkontor har flyttat härifrån, men de som finns kvar arbetar nu på en global marknad och har lärt sig att hantera transaktioner och finansiella tjänster i en stentuff internationell miljö.

Det är Volvobolagen, SKF och New Wave, för att inte tala om de stora handelshusen som Elof Hansson, Ekman och Cellmark som sysslat med internationell handel sedan urminnes tider. Det är kunder som de olika finansiella aktörerna gillar högt.

Valutahandel på sängkanten

Även många små- och medelstora bolag sysslar med internationella affärer och tvingas bli fenor på valutahandel.

Jag har en bekant i klädbranschen som varje natt vaknar regelbundet och tittar till skärmen han har bredvid sängen. För att inte hamna fel i valutahandeln när gryningen flyttar sig över jordklotet.

Det här betyder också att bankernas förändrade struktur och förflyttade maktbas mer är av godo än ett bekymmer för Göteborgs näringsliv.

Du borde vända på resonemanget, säger en av Göteborgs internationellt mest erfarna bankmän till mig, när jag försöker få honom att prata om vad som gått förlorat.

Fråga bankernas företagskunder vad de behöver mest! En liten bank med huvudkontor i Göteborg, eller en stor bank som har tillgång till kritisk massa för att kunna erbjuda specialiserade tjänster?

Göteborg är för litet för att bygga upp specialkompetens på, låt säga stora obligationsprogram för företagsfinansiering. En sådan tjänst finns kanske inte ens i Stockholm. Den finns i London. Det är tillgången till den som räknas.

Kunde varit Gordon Gekko

Men det bedrivs också fortfarande kvalificerad finansverksamhet i Göteborg. Alla de stora bankerna sysslar med trading. De köper och säljer valutor och finansiella instrument i miljöer som skulle kunna vara hämtade från filmen Wall Street. Fast lite mer mänskligt.

Det största affärerna görs inte längre här. Men kompetensen finns kvar.

Ett par av bankerna har specialiserade kundtjänster i Göteborg. De har flyttat ut vissa delar men flyttat hit andra.

Och visst bedrivs det fortfarande storskalig försäkringsverksamhet här.

Men kundperspektivet är bara den ena sidan av saken. Den andra är arbetsmarknaden för högutbildade ekonomer. Den påverkas inte bara av mängden arbetsgivare, utan också av företagens status i den finansiella hierarkin.

Det kan vara skillnad att jobba på en statlig AP-fonds huvudkontor, bland miljardmänniskorna, än på en nordisk storbanks västsvenska kontorsfilial.

Men här har vi tappat

Som många andra stora företag är de stora finansiella aktörerna numera organiserade på tvärs, utan att en enda person är tydlig företrädare för just den regionala verksamheten.

En hel säljkår – eller rådgivare som banker och försäkringsbolag helst vill kalla sina krängare – kan jobba mot den regionala marknaden men rapportera till en Sverigechef i Stockholm.

En stor avdelning för nationell kundsupport kan sitta i Göteborg men ingå i en organisation som också styrs från Stockholm.

Med den tidigare regionchefsrollen devalverad, till att enbart ansvara för att organisera det praktiska flödet i kontorsfastigheten, blir det mindre tyngd och personligt engagemang i Göteborgs framtid.

Det är en av de mindre bra sakerna med det nya Finansgöteborg.

Ett annat bekymmer är att kapitalet som fanns tillgängligt för investeringar i nya idéer inte längre gör det. På det området kan vi prata avlövning – och det är verkligen allvarligt. Det kan du läsa om i GP i veckan som kommer.