När finansminister Anders Borg lägger fram tilläggsbudgeten i dag är förutsättningarna helt annorlunda mot hur de brukar vara.

Normalt är vårbudgeten inte en särskilt stor händelse. Men detta blir regeringens tillfälle att ta tillbaka initiativet från oppositionen, i ett läge när ekonomin börjar vända uppåt.

Det blir en budget som präglas av retorik lika mycket som reformer. Anders Borg kommer att rikta in sig mot det som är oppositionens bästa kort i debatten – växande klyftor i samhället. Och han kommer att säga att de har växt sig för stora.

Sverige måste hållas samman, enligt Borg. Precis som oppositionen brukar säga.

Klyftorna finns mellan dem som har jobb, och de som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden.

De finns mellan de delar av landet där jobbkrisen slagit hårt, och andra delar där lågkonjunkturen har passerat obemärkt.Och de finns i storstäderna, mellan välbeställda förorter och stadsdelar med utbredd fattigdom.

Regeringen kommer med reformer för att jämna ut. 710 miljoner i ökat flerbarnstillägg. Fem miljarder till höjt grundavdrag för pensionärer.

Motsvarande kommer även de rödgröna med, när det är dags för deras budgetalternativ. Då blir det en fråga om vem som bjuder högst.

Sannolikt kommer ytterligare förslag i samma stil. Både från regeringen i dag, och från oppositionen senare.

Båda blocken har också samma principiella inställning till hur klyftorna skall minskas. Det skall ske genom att fler svenskar sätts i arbete, med ökad konsumtionskraft, minskat bidragsberoende och större förmåga att bidra till välfärden.

Men där slutar likheterna. Regeringen förklarar ökade klyftor med lågkonjunktur och finanskris. Oppositionen lägger skulden på regeringens politik under de senaste tre och ett halvt åren.

Aldrig förr har vi haft en så orättvis politik, har socialdemokraten Thomas Östros sagt.

Men klyftorna i samhället började växa långt tidigare än efter regeringsskiftet 2006. Till en del är de en följd av beslut som togs redan av socialdemokratiska regeringar under 1990-talet.

Ett annat skäl, som Anders Borg brukar lyfta fram, är näringslivets internationella utveckling med ökade löneskillnader. Det är något som svenska politiker inte har så stort inflytande över.

Båda blocken vill att fler skall arbeta fler timmar och längre upp i åldrarna. Och båda pratar om utbildning och kompetenslyft som nyckelinsatser. Båda vill stimulera konjunkturen – men från helt olika håll.

Alliansregeringen tror på ekonomisk stimulans av människors privatekonomi för att dra igång hjulen, och för att stärka motivationen att söka jobb. Det skall löna sig att arbeta.

Anders Borg pratar gärna om att arbetsmarknaden tagit betydligt mindre stryk än väntat under krisen, delvis tack vare regeringens reformer med jobbavdrag och förändrad a-kassa.

Den S-ledda oppositionen ser det helt annorlunda: Det hjälper inte att öka utbudet av arbetskraft om arbetsgivarna ändå inte efterfrågar fler som kan jobba.

I valrörelsen kommer de rödgröna därför att prata om att pengarna, som regeringen pumpat ut till hushåll med jobb och stabil ekonomi, inte gått till konsumtion. De har stoppats undan i ett ökat sparande.

Pengarna hade gjort större nytta i tillfälliga samhällsfinansierade projekt som ökat företagens efterfrågan, enligt de rödgröna.

*