Oavsett vad vi tycker i Sverige och hur tungt det känns i Trollhättan är GM-chefens kärva besked från bilmässan i Detroit logiskt och väntat.

GM-ledningen har varit tydlig flera veckor nu. Saab är inne i en nedläggningsprocess. Den startade 18 december. Och fortsätter. Den leder fram till slutet för den stora fabriken i Trollhättan.

Inget har ändrats. När ett sådant beslut väl är fattat på styrelsenivå i en så stor koncern krävs oerhört mycket för att frågan ens skall tas upp där igen.

I styrelsen förs inga detaljdiskussioner. Där sitter ingen och vänder och vrider på lilla Spykers siffror, eller diskuterar om den där Nygren från Trollhättan skulle kunna tillföra något i Saab.

För att GM-chefen Edward Whitacres skall gå tillbaka till styrelsen med en kovändning i Saab-frågan krävs något alldeles extra. Och nu visar det sig att de sena buden inte varit i närheten av vad Whitacre ville höra. Saab läggs ned. Det är dags att inse det nu här i Sverige.

GM har beskyllts för att inte ens vilja rädda Saab. Och för att tala med kluven tunga i ett tufft förhandlingsspel för att höja priset. Det är en förståelig reaktion från svensk utgångspunkt.

Men i GM har det aldrig varit på dagordningen att säkra jobb eller bilbyggarkompetens i Sverige. Det enda som intresserar GM är att rädda värden för den egna koncernen – hålla nere förlusterna. Inte försämra sin egen konkurrenskraft. Inte riskera framtida stora kostnader som är omöjliga att överblicka.

Och vem kan begära något annat av ett företag som nyligen stått på randen till en katastrofal konkurs – och med mössan i hand hos den amerikanska regeringen?

Alla stora affärsbeslut grundas på den information som finns tillgänglig just när beslutet tas. Det betyder också att beslut kan ändras, om det kommer avgörande ny information.

Och för första gången finns nu en offentlig prislapp på Saab – 450 miljoner dollar (drygt 3,2 miljarder kronor). I teorin kan det dyka upp någon med en så stor påse pengar i dag eller i morgon. Utöver vad som krävs för att driva Saab långsiktigt fram till lönsamhet och nya produkter.

I teorin skulle GM då ändra sig. Men i praktiken kommer det inte att inträffa.

De senaste månaderna har värdet på Saab runnit bort med strömmen ut i älven under Stallbackabron – bort från den tappra Saab-ledningen, det kämpande facket och alla medarbetare som vägrat ge upp hoppet.

Kvar finns historiska lämningar, av de egensinniga ingenjörernas och individualisternas bilmärke.

Men det är inte allt som Saabepoken lämnar efter sig i Trollhättan. Nu börjar en ny kamp – för att rädda värden kvar i Sverige.

Att GM låter likvidera Saab betyder att allt som kan säljas skall säljas, till bästa pris. Räkna med att kön av spekulanter på olika delar av Saab kommer att finnas kvar och växa till sig. Där står sportbilstillverkare, riskkapitalkonsortier, kineser och EIB-lånaspiranter.

Enskilda Saab-medarbetares kompetens finns också kvar. Den likvideras inte.

Det lilla framtidshopp som alltid måste finnas kommer inte från att det kan dyka upp ett nytt bud som räddar Saab. Västsverige får istället inrikta sig på möjligheten att nya bolag inom utveckling, och kanske tillverkning, byggs på de ruiner GM lämnar efter sig.

Så måste det bli. Nytt måste skapas. Ett svart hål måste fyllas. Men det kommer att ta många år. Det inser alla som någon gång har sett Saabfabriken på Stallbacka industriområde i verkligheten.

Den är stor. Väldigt stor. Snart är den tom. Väldigt tom.