Daniel Andersson, 32, tycker att åren efter olyckan har varit en enda lång kamp, framför allt mot Försäkringskassan.

– Jag har hela tiden haft olika handläggare och känt mig ifrågasatt. Min värk syns ju inte utanpå. Det hade varit lättare om jag förlorat benen i olyckan.

Dagen då A 4:s lastbilar gav sig av i kolonn från Östersund, för att delta i den stora vintermanövern i Norrland, hade det snöat. Daniel satt i förarhytten till en av bilarna, tillsammans med två andra värnpliktiga. På flaket hade de en grupp soldater, på släpet en haubitskanon.

– Plötsligt såg vi en stillastående bil framför oss. Vi svängde ut i snödrivorna till höger för att undvika en krock. Bilen som kom bakom oss försökte bromsa, men gled in i oss.

Väldiga smärtor

Den träffade sidan av förarhytten där Daniel satt. Stöten fick släpet med haubitsen att slänga till åt andra hållet. Rycket blev enormt.

– Först trodde jag att jag klarat mig oskadd, men efter 15 minuter fick jag väldiga smärtor i nacken. Sjukvårdarna skar till ett nackstöd av ett liggunderlag och virade två varv med silvertejp. Sedan beordrades jag att fortsätta manövern. Vi låg ute i minus 40 grader.

Först efter två dygns allt värre smärtor och vädjanden fick Daniel Andersson avbryta och undersöktes av läkare.

Han hemförlovades och hamnade så småningom på nackskademottagningen hemma i Göteborg, där man konstaterade att han ådragit sig en stukad halsrygg, en så kallad whiplashskada.

När olyckan skedde hade Daniel en och en halv månad kvar till muck. Ett jobb som anläggningsarbetare på en dykerifirma väntade på honom. Det jobbet kunde han aldrig tillträda. I stället blev han sjukskriven på heltid. Han fick tillfällig sjukersättning och livränta för skadan han ådragit sig i statens tjänst.

– Det har varit tufft, säger han om de tolv år som följde på olyckan; daglig medicinering mot värken, sjukgymnastik och täta läkarbesök.

Grannarna anmälde

– Jag försöker ha ett normalt liv. Men varje fysisk ansträngning får jag betala dagen därpå, oftast blir jag sängliggande då.

Grannar såg Daniel rasta sina hundar och skotta snö. De anmälde honom. Försäkringskassan drog in livräntan.

– Jag hade ansökt om en snöslunga, men fått avslag. Jag måste ju ta mig ut när det snöat, så jag fick bita ihop och försöka klara det. Och hundarna har varit min räddning. De har hjälpt mig att inte bara bli sittande inomhus, förklarar han.

Länsrätten som prövade fallet gav honom rätt. Daniel Andersson fick tillbaks sin livränta två år senare.

Ungefär samtidigt drog försäkringskassan in halva sjukersättningen. Daniel arbetstränades och fick, via Arbetsförmedlingen, ett 50 procentigt arbete som vaktmästare på en förskola.

– Det är helt anpassat till vad jag orkar. Jag har en soffa jag kan vila på och jag kan själv lägga upp arbetet efter min dagsform.

Har läkarintyg

Det senaste beskedet från Försäkringskassan, att inget framkommit som styrker att han inte skulle klara "ett normalt förekommande heltidsarbete", kom för några veckor sedan.

– Trots att min läkare skrev ett intyg om att mina smärtor skulle förvärras om jag gick upp till heltid, drog försäkringskassan in min ersättning helt från 17 november.

Pengar, som Daniel skulle ha haft till räkningar, fick han inte.

I ett brev uppmanades han att beställa tid för en överlämningsträff på Arbetsförmedlingen.

– Jag är enormt orolig för att jag ska mista halvtidsjobbet på förskolan, som jag trivs med och som fungerar för mig, för att i stället ta ett heltidsjobb som gör mig sjukare. Jag vet att jag inte kommer att klara ett heltidsjobb, säger han.