Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
I kvarterets egen koloniträdgård tillbringar hyresgästerna mycket tid om somrarna. Här finns gott om sittplatser och en liten paviljong under tak för regniga dagar.

Eftertraktad oas i 30-talets bruksmiljö

De gamla husen i Klippans kulturreservat byggdes en gång som bostäder åt arbetarna på Carnegie socker- och porterfabrik. I dag är lägenheterna här mycket eftertraktade och gemenskapen är stark bland hyresgästerna.

Klippans kulturreservat är en liten oas nere vid älven i Majorna. Runt en inbjudande gård samsas hus från 1700- och 1800-talen. De rymmer bara 37 lägenheter – alla som bor här känner till varandra.

Agneta Fernström flyttade in för tio år sedan efter att ha köat i flera år.

– Jag ville väldigt gärna flytta hit, trädgården var så fin och det var lugnt här. Många trivs och blir kvar länge, säger hon.

Lägenheterna är inte så stora, den största är en trea på 70 kvm. Agnetas tvåa högst upp i huset är full av vinklar och vrår och fiffiga förvaringsutrymmen. Den var förr i tiden torkvind men gjordes om till bostad på 1970-talet när hela kvarteret renoverades. Svalen har senare byggts in i lägenheten för att få mer yta.

Vardagsrum och kök har öppen planlösning, Agneta har en liten frukosthörna intill köket och ett rejält matbord vid fönstret i andra ändan av rummet. Laminofåtöljen med fotpall är en av hennes favoritplatser och en öppen spis med oljebrännare bidrar till mysfaktorn.

Från början gick en innervägg vid snedtaket, men när den togs bort blev de låga fönstren där bakom synliga i rummet – som blev både ljusare och luftigare. Tre takfönster bidrar också till ljusinsläpp.

– Vardagsrummet är väldigt charmigt, men lite opraktiskt där det är lågt i tak.

En träbalk längs golvet finns kvar som ett minne av den gamla väggen. Den rustika takstolen mitt i rummet och de tjocka väggarna skvallrar också om att det här är ett gammalt hus. Parkettgolvet lades in för tio år sedan – den tidigare hyresgästen försökte restaurera trägolvet inunder men det var i alltför dåligt skick.

Badrummet är fullt modernt. Agneta kan ligga i badkaret och titta ut på gården genom fönstret. Där intill finns ett pyttelitet rum – snarare en skrubb – som tidigare var en del av svalen. Där ryms en säng och en bokhylla.

– Jag kallar det gästrum med bibliotek. Där kan man ligga och titta på Stenabåtarna som passerar förbi.

Hennes egentliga sovrum är större och rymmer också en liten arbetsplats.

Många av husen i Klippans kulturreservat byggdes på 1850-talet som arbetarbostäder åt Carnegiska bruket som tillverkade socker och porter. Lägenheterna på ett rum och kök ansågs mycket moderna och hade låg hyra. De ritades av en av dåtidens ledande arkitekter, Adolf Wilhelm Edelsvärd, som också ligger bakom bland annat Hagakyrkan, Engelska kyrkan och Göteborgs centralstation.

Bruket hade köpts upp 1836 av den unge skotten David Carnegie som också startade social verksamhet. På området fanns sjukstuga, sparbank och affär och den som höll sig nykter fick en lönebonus.

St Birgitta kyrka strax intill byggdes också vid den här tiden, som en kopia av det kapell som David Carnegie låtit uppföra invid sitt slott i Balquhidder i Skottland. Det äldsta huset är Klippans värdshus som byggdes 1762 av Ostindiska Compagniet. Det forna gästgiveriet rymmer idag fyra lägenheter.

Sockerfabriken stängdes 1955 och porterfabriken i början av 1970-talet. Då köptes bostadshusen upp av kommunen som renoverade dem.

Johnny Bergman och hans fru Berit bor på andra sidan gården och de flyttade hit 1975. Granittrappan upp till deras lägenhet på andra våningen är bred och vackert sliten.

– Det är många som gått i de här trapporna genom åren, konstaterar Johnny.

Deras trea består av två hopslagna ettor och är väl disponerad med bland annat rymligt kök och ett stort ljust badrum. Paret tycker mycket om gamla föremål och samlar på bland annat kaffekvarnar.

Johnny Bergman är involverad i mycket av det som sker i föreningen, han brukar vattna grannarnas blommor när de reser bort och sitter gärna och pratar med folk i ett soligt hörn nere på gården.

– Jag vill att man ska umgås, det tycker jag är roligt. En del vill vara anonyma, det vill inte jag. Vi kan sitta ute på gården hela sommaren, det är livskvalitet.

Johnny Bergman är också den som ansvarar för reservatets lilla museilägenhet om ett rum och kök som visar hur livet kunde se ut på 30-talet. Familjebostäder står för hyran mot att gårdsföreningen håller öppet på söndagar och sköter visningar för inbokade grupper.

Många har skänkt grejor till museet och Johnny har skaffat möbler och inventarier på loppis. Han brukar berätta för besökarna om sockerbruksdrängen Hjalmar och hans fru Josefina Albertina och deras elva barn. De har inte bott här i verkligheten, men Johnny har hämtat stoff från sin barndom – hans mamma jobbade på sockerfabriken.

Det är svårt att förstå hur tretton personer skulle kunna rymmas i den lilla ettan, men Johnny berättar att små barn kunde sova i utdragna byrålådor och övriga familjemedlemmar på madrasser som stuvades undan på dagarna.

Köket har skafferi, inbyggd vedlår och vedspis med vattenvärmare för kallvattnet. Dassen låg ute på gården.

– På den tiden fanns det många barn här och mammorna arbetade hemma så det var många som höll ordning.

Museet är bara en del av gemenskapen på gården. Föreningen har självförvaltning vilket innebär att frivilliga städar trappuppgångar, vindar och tvättstuga. De som städar får avdrag på hyran och det generar även lite pengar till gemensamma aktiviteter.

Livet ute på gården är viktigt för gemenskapen. En ståtlig kastanj ger skydd under regniga och heta dagar. I samband med Klippans dag i augusti bjuds det in till gårdscafé och man ordnar kräftskiva och julfest varje år.

Den som vill kan få en odlingslott i trädgården bakom syrenhäcken. Där växer blommor, grönsaker och bärbuskar i prydliga rader. Längs det solrika planket ner mot älven klättrar vinrankor, tomater och björnbär och det är gott om sittplatser.

Kön för att få bo i Klippans kulturreservat är lång, den senast inflyttade familjen valdes ut bland tusentals sökande berättar Johnny Bergman.

– Vi har lyckats få en bra gemenskap här. Vi tar hand om de nya så att de känner sig välkomna. Majbor är en speciell sorts män-niskor, vi vill inte flytta. Det har med vattnet och rymden att göra.

Mest läst