Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Efterlängtad uppföljare av Lena Andersson

I Egenmäktigt förfarande analyserar Lena Andersson något så irrationellt som hopplös förälskelse. I uppföljaren möter vi en minst lika kärlekskrank Ester Nilsson.

I Egenmäktigt förfarande analyserar Lena Andersson något så irrationellt som hopplös förälskelse. I uppföljaren möter vi en minst lika kärlekskrank Ester Nilsson.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vi träffas i den bitande höstkylan utanför förlaget ett stenkast från Humlegården. Under fotograferingen, som äger rum i diverse buskage, hinner Lena Andersson både avslöja att hon tycker om snö och att hon ibland, vissa tidiga morgnar, ger sig ut i naturen för att ägna sig åt fågelskådning.

Strax därefter har vi placerat oss i Sigmund Freud-rummet, med varsin pappmugg varm dryck.

– Ja, det var väl passande. Att sitta här, eftersom jag skriver om honom i boken också, säger författaren med sin lakoniska humor och en nick mot Sigmund Freud. Den skäggige psykoanalytikern övervakar samtalet från ett jättestort fotografi placerat mellan lokalens två fönster.

Som 18-åring upptäckte Lena Andersson litteraturen via Dostojevskijs Brott och straff. Innan dess var det idrott som gällde. Påhejad av sin far gick hon skidgymnasiet i Torsby, Värmland, och vann guld i ungdoms-SM. Pappan var möbelsnickare och slöjdlärare, mamma tjänstgjorde på kontor.

Vid tjugo års ålder hade Lena Andersson lagt skidorna på hyllan och gick istället lika energiskt in för att läsa. 1999 debuterade hon med Var det bra så? en nattsvart uppväxtskildring om än skriven i lättsam stil. ”Som Ebba Grön fast i bokform” tyckte en recensent. Hennes Duck city som kom 2006 är en travesti på Ankeborg, men säger samtidigt mycket om både ätstörningar och ett dysfunktionellt samhälle i sönderfall. Den är också författarens hyllning till barndomens serietidnings-frosseri.

Förra året vann Lena Andersson Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande, en detaljstudie i kärlekens brutalitet som hittills sålts i 200 000 exemplar. Det i jämförelse med 736 sålda ex för boken innan. Egenmäktigt förfarande kretsar kring poeten och essäisten Ester Nilsson, som vid trettioett års ålder redan publicerat åtta verk, och hennes intensiva förälskelse i den uppburne – men ack så egenkäre – konstnären Hugo Rask. De båda möts efter ett föredrag Ester hållit om Hugo och inleder en slags kärleksaffär. Men medan Ester Nilsson snabbt blir allt mer hängiven och passionerad, svalnar Hugo Rask intresse betänkligt redan efter några trevande famntag. Maktbalansen blir plågsamt skev, och romanen gestaltar obarmhärtigt den förnedring varje olyckligt kär person måste utstå. Här framstår också den grymma lockelsen i att utnyttja den svagare, av kärlek besatta.

– Ester tar sig an kärleken på samma sätt som allt annat i sitt liv. Med enormt allvar och seriositet. På det viset är hon ingen typisk kvinnlig karaktär inom kärleksfiktionen. Varken på film eller inom litteraturen, förklarar Lena Andersson.

– De brukar se annorlunda ut än hon, hålla på med andra saker. De brukar inte vara riktigt så här.

Så hur är Ester egentligen, som person?

– Hon är som en förste älskare, fast kvinna, och därmed förväntas hon inte vara riktigt så målinriktad i all sin liderlighet, ärlighet och enorma kärlek. Hon har missat det här med kvinnorollen lite.

I nya boken Utan personligt ansvar har det gått fem år sedan sist. Ester Nilsson har kommit över Hugo Rask och är fast besluten att inte upprepa sitt misstag. På teatern träffar hon gifte skådespelaren Olof Sten, och de inleder en relation – men ändå inte. Ester köper en bil och gör sig tillgänglig, skjutsar runt Olof Sten, som hela tiden pendlar mellan ömhetstörst och föraktfull distans och smusslar med deras förehavanden. Lena Andersson väver finurligt in funderingar kring älskarinnans roll i vår kultur, liksom den bedragna hustruns. Romanen är en studie i ambivalens, och ifrågasätter ytterst våra föreställningar om två- och tresamhet.

– Ester har en övertro på att hon kan kringgå alla regler. Hon tänker att de måste falla bort nu när hon och Olof tangerar något så här sant och riktigt. Där kommer hennes förnuftsidéer in.

Lena Andersson berättar att formen i Egenmäktigt förfarande från början var en helt annan:

– Ett tag var den skriven ur en terapeuts perspektiv, en som Ester träffade. Den idén höll jag på med rätt länge, skrev till och med boken, men efter ett tag släppte jag allt det där utanpåverket.

Du leker mycket med begreppen förnuft och känsla?

– Ja, jag brukar säga att Ester är en intellektuell superhjälte. Hon är något slags konstigt underbarn, men jag tillskrev henne de egenskaperna för att ingen skulle ifrågasätta hennes förstånd. Hon beundrar aldrig underifrån, utan i jämnhöjd. Om den du beundrar sedan inte förstår det, så blir det fel. Så är det med Hugo Rask. Han vet inte vad jämnhöjd är.

Dagen efter vår intervju kommer filmregissören Roy Andersson ut offentligt som Hugo Rask. Samtidigt har han inte tagit sig tid att läsa boken. Jag mejlar Lena Andersson för att kolla läget. Hon svarar att ”Om läsaren upplever att det som berättas i boken har hänt utanför texten då känner jag att jag har lyckats skriva en riktigt bra realistisk roman.”

Som en liten känga till den som känner sig som en romanfigur tillägger hon:

”Fiktionen har sina egna lagar och förutsättningar. Allt som behövs för att förstå och tolka historien finns i boken. Det behövs inga ’bekännelser’ eller yttre information.”

Hur pass självbiografiska böckerna om Ester är, blir för henne en hopplös fråga:

– Låt oss säga att det var självbiografiskt. Då skulle alla bara börja prata om människor som finns – trots fiktionen och konstruktionen. Så här säger jag istället: Jag är inte helt okunnig i ämnet. Dessutom är jag själv del av en väninnekör som diskuterar andra närståendes relationer.

MEDIACIRKUSEN MED ROY Andersson verkar för att förminska författaren som velat gestalta något betydligt större: ett tillstånd av vanmakt.

– Det är väldigt centralt för mig. Många människor lider oerhört av olycklig kärlek, det kan vara enormt utdraget. Livstragedier kan pågå i decennier. Ester lever i alla fall ut allt. Hon kör de här historierna i botten.

Vad har hon lärt sig nu?

– Hon formulerar tydligare vad hon vill, och kan lättare hoppa av relationen. Men då är det Olof Sten som inte låter henne komma loss. Kanske vill hon inte heller lära sig alltför mycket, och bli alltför härdad och cynisk.

Fakta: Lena Andersson

Född: i Tensta, 1970.

Yrke: författare och krönikör.

Familj: sambon Björn Linnell, bokförläggare.

Läser: Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender. Just nu också allt av Foucault "för att få kläm på kärnan i hans tänkande, om det nu finns någon."

Ser på tv: House of cards.

Kopplar av: när jag läser, skriver, tänker och i samtal, inte minst om film.

Okänd talang: "Jag är ganska bra på att stryka skjortor - både åt mig själv och andra, och uppskattar inte skrynkliga skjortor. Inte alls."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.