Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Edda Manga: Tillväxtens ideologi gör oss fattiga

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen träffade jag en ­colombiansk dansös som hade bjudit mig att se en dans där hon bearbetat minnet av det colombianska i mötet med det svenska, från ett postkolonialt perspektiv. Jag hade ingen möjlighet att komma men träffade henne på lunch nästa gång jag befann mig i den kungliga huvudstaden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sara Regina Fonseca visade sig vara en underbar människa som fortfarande har den där känslan av att det finns värdefulla saker att göra, värda att anstränga sig för och att det gäller att man skaffar sig sätt att realisera dem. Hon är fortfarande förvånad över att man kan betala sin hyra på ett okvalificerat arbete utfört under helgerna och beredd att spara pengar till att hyra sin egen teater för att visa sin dans, när institutionerna inte visar något intresse.

Hon jobbar på flera olika dansskolor som lärare och på helgerna som personlig assistent, för att kunna göra sina koreografier och sätta upp sina danser och samtidigt läsa på universitetet. Hon förstår inte varför universitetet är så isolerat från samhället, och varför dansare inte samtidigt är akademiker och tvärtom. Hon är häpen över distansen som finns mellan forskning, konst och politik. Hon förundras över hur intellektuellt utarmad dansvärlden verkar vara i det här landet och hur okroppsliga akademiska forskare är.

Jag känner igen allting. Hon får mig att komma ihåg vad jag såg när jag först kom hit.

Och jag vill inte låta som att jag plötsligt har blivit anhängare till Reinfeldt och lägger skulden på det sociala skyddsnätet för handfallenheten i vilken vi har hamnat. Så menar jag inte. Jag har sett med egna ögon hur hemlösheten växer hand i hand med inskränktheten i Reinfeldts Sverige. Men jag ser hos Sara Regina en inställning till livet, till drömmar och till pengar, som fortfarande är vanlig i Colombia, där det inte är någon idé att vänta sig hjälp från staten, men blir alltmer ovanlig i vårt land. Man behöver pengar först för att realisera drömmar och sedan för att äta – inte leva för att tjäna pengar så att man inte hinner drömma.

Tillväxtideologin tillverkar fattigdom, inte bara därför att utanförskapspolitiken slår ut dem som befinner sig på gränsen samtidigt som den avsäger sig ansvaret för dem som är utanför, utan därför att den krymper meningsfullhetens fält. Föreställningen att allt meningsfullt är onyttigt och måste begränsas leder till andlig utarmning. Men också idén att när budgeten krymper så måste vi ägna oss åt budgeten.

Mest läst