Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Edda Manga.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Edda Manga: Historielös anarkistjakt

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Polisen i Westminster skickade ett häpnadsväckande meddelande till allmänheten i slutet av juli där de uppmanar medborgarna att ägna sig åt angiveri och politisk förföljelse av anarkister: ”Anarkism är en politisk filosofi som anser att stater är onödiga, skadliga och icke önskvärda och i stället verkar för ett statslöst samhälle, eller anarki. All information gällande anarkister bör rapporteras till er lokala polis”.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Westminsterpolisens kunskap om anarkismen tycks begränsad till engelska Wikipedia, varifrån de har kopierat definitionen. Denna grund ansågs ändå som tillräcklig för att identifiera anarkister i allmänhet som fiender till den ordning som polisen har som uppgift att försvara. Från Westminsterpolisens antiterrorist-enhets synvinkel är alla statskritiker uppenbarligen per definition terrorister, eller åtminstone befinner de sig i riskzonen för att bli terrorister. Som idéhistoriker vill jag uppmana Westminsterpolisen – och i förebyggande syfte den svenska polisen – att ta en kurs i politisk idéhistoria. Eller åtminstone stanna upp ett ögonblick och fundera på vad det är för ordning de har till uppgift att försvara. Ska de försvara arbetsgivaren (polisen som bevakningsföretag)? Statsmakten (som i ”polisstat”)? Eller kan uppgiften ha något att göra med något som kallas för demokrati och som förutsätter politiska fri- och rättigheter?

    Hade polisen åtminstone läst vidare i Wikipedias artikel hade det framkommit uppgifter som jag gissar de skulle finna både överraskande och tankeväckande. Anarkism är en ultrademokratisk ideologi som kritiserar parlamentariska system för att inte vara tillräckligt demokratiska och förespråkar i stället olika former av direktdemokrati och deltagande demokrati. En av de mest inflytelserika delarna av den anarkistiska traditionen, som även används av sociala rörelser som inte identifierar sig som anarkistiska, är former av ickevåldsmotstånd. Dessa har utvecklats inom anarkopacifismen enligt vilken både statligt våld och revolutionärt våld står i motsättning till utvecklandet av ett fritt, jämlikt och fredligt samhälle. Ett sådant samhälle kan och bör endast skapas genom metoder som står i samklang med målen.

    Om polisen i Westminster hade haft ett sinne för historia hade de sett ironin i att förfölja anarkister samtidigt som en norsk nationalistisk självutnämnd befriare från främmande inkräktare ger sig till känna och får skrämmande stort stöd i den europeiska virtuella offentligheten. Minns en annan gång som staten skulle försvaras från anarkister? Minns vilka som motstod nationalistisk rasism in i det sista? Har vi glömt alla anarkister som vägrade ge upp friheten, jämlikheten och solidariteten ända in i koncentrationslägren?