Tidigare har Edda Magnason arbetat fram sina skivor mer eller mindre på egen hand. Hon har trivts i det slutna rummet. Det har varit tryggt och välkänt, det är så hon har gjort musik sedan hon var liten. Rollen som Monica Zetterlund gav ett ekonomiskt mer gynnsamt skivkontrakt, Edda kunde flytta inspelningarna till Stockholm och jobba mer strukturerat med det band som hon också turnerar med.
Därför är det här också en mer kollektiv skiva en hennes tidigare. Lyssna på en låt som Polar Bear, lekfull men också med en tydlig bandkänsla. Likadant i den klubbiga Cocoamber som är det mest urbana Edda Magnason spelat in. Anchor är mer avspänt jazzig och kommer nog att glädja de som upptäckte Edda Magnason genom Moncia-filmen. Avslutande Dare Devil är visserligen en pianoballad med tillhörande blås och stråkar, men givetvis med en dramatik som är typisk för Edda Magnason. Hon trivs uppenbarligen inte med att följa några räta linjer. Det är hennes styrka, men också något hon måste vara medveten om för att inte tappa styrfart i sina melodier.
När Edda Magnason är som bäst låter det som en lyckad kombination av Laura Marling och Regina Spektor. Lantluft och storstads-smartness, folkpop och musikalpop i skön förening.
