Mattias Andersson satte för snart tio år sedan upp Dostojevskijs Brott och straff på Backa Teater i en minnesvärd föreställning med stark etisk maning och relevans i en stad och situation där desperationen sipprade ut. Gängen hade börjat samlas och utslagningen speedats upp.
Det är denna lyhördhet och samtidskänsla som är Mattias Anderssons märke. Och det är med fingret på pulsen som en angelägen teater skapas i den tid av våld, krig och flykt som vi har att hantera.
Någon kunde väl undra över hur det skulle gå för Mattias Andersson på Kungliga Dramatiska Teatern. Bra, otäckt bra kan den säga som såg premiären av Idioten härom-kvällen – några timmar efter det rasistiska dådet i Trollhättan. All känslig och djärv konstkultur smittas nu av det som sker med för-färande hastighet och omfattning. Rötterna förgrenar sig.
På Dramaten frilägger Andersson denna gång hjärta och vånda i Dostojevskijs roman. Det visar sig att den lever också i denna mycket fria version. Det är Fjodor Dostojevskij & Mattias Andersson bakom verket. Sentimentaliteten finns där, motsättningarna görs både klassmässiga, genusbestämda och rasifierade. Idioten, Furst Mysjkin, är en samtida snällist i David Denciks vackra gestaltning, litet velig och styrd mer av sitt osorterade känslo-liv än av något brinnande kristet kärleksbudskap. Det räcker med det som fällts ut av hans erfarenheter. Det har han införlivat i sitt sympatiska nervsystem.
Numera är Mattias Anderssons teaterskap en angelägenhet långt utanför Backa Teater med den teaterns starka publikförankring och sociala spännvidd. Han har den auktoritet som gör att hans ”platsens teater”, kännetecknet för hans arbeten i Angered och på Hisingen, kan härbärgeras också på Dramaten och öppna dess salonger för de perspektiv och inbrytningar i samtidsmiljöer som är ofrånkomliga i den mest dramatiska tid vi levt i sedan 90-talet. För att inte säga 30-talet. Samma känsla för tillstånden, dess villkor och moraliska imperativ visar han nu när han tränger sig på med Idioten och med erfarenheter och språk i ett slags icke-teater som förmår omsätta dokumentära sonderingar av tiden, dess teman och människor. Det sker med ett spel som vågar gå hur långt som helst i känslouttryck, vrede och statements om vår belägenhet. Det är ett slags alternativ social dramatik han skapar, existentiell och politisk. Föreställningen trycker ut den över rampen mot en publik som på premiären mötte med stor uppmärksamhet.
Igenkännbar i uppsättningen är också scenlösningen. Ulla Kassius har gjort en teaterbox av Stora scenen med gulsvart varningstejp på väggarna som omgärdar spelet. Furst Mysjkin möter oss till en början ensam som en främling på scenen. I ett hörn på förscenen tvättar en städare golvet och salongen ligger i ljus. Övriga gestalter i pjäsen gör sedan entré från fonden. Där är Ganja och hans familj, Jepantjinfamiljen med de tre systrarna. Vi ser också det fatala paret Rogozjin och Nastasia med fosterpappan Totskij. I den sparsmakade scenografin tecknar kläderna klass och miljö, över och under. Det handlar om pengar, hyra, sprit, kärlek, otrohet och tristess. Don efter person.
Inledningsvis hade föreställningen en del problem. Det presenterande draget blev övertydligt och Denciks Furst Mysjkin något förutsägbar i ett spel där melankoli och välmenande leenden fick litet för stort utrymme. Men gradvis urskiljer man dramatiken och konflikterna i detta multidysfunktionella galleri av de som behöver och de som är behövda. När så traditionell scenisk replikföring rytmiskt skickligt ersätts med romanens långa monologer vrids paradoxalt nog dramatik och förfäran upp i en blottställning av karaktärerna som man både kan rysa över och skratta åt. I detta ligger dramatiken. Där blir spelarna och deras motståndare synliga och de långa monologerna får dialogisk karaktär. De förebådar svar och konsekvenser. Av medspelarna och av publiken.
Tekniken är på tvärs mot det vi känner som underhållningsteaters gängse grepp men desto mer fängslande när schakten öppnar sig hos gestalterna och vi blir medseende.
Detta är en av hemligheterna bakom textens rikedom. I ett spel koncentrerat på minnesbilder och utförliga redovisningar av avgörande händelser och känslor demaskeras personerna. Det spelet är storslaget i förställningen och rikt orkestrerat av regissör och en stark ensemble.
Alla borde de nämnas. Här är plats bara för några av porträtten: Marie Richardsons kontrollerat neurotiska mamma i familjen, Lizavjeta. Hon har sett alltför mycket, håller sig i stram försvarsställning men det glöder ännu i henne. Björn Bengtssons djupt eroderade Rogozjin, en mördare i vardande. Marall Nasiri som gör den unga Nastasia, fylld av insikter och explosiv smärta och hennes fosterfar Totskij som Per Mattsson spelar cool till dess hans övergrepp blottläggs och han vrålar ur sig sin fattiga syndiga människas rop på hjälp.
Uppgörelsen mellan Rogozjin och den suveräna Nastasia är en central scen, som i sin enkelhet blir nästan outhärdligt verkningsfull i sin tre gånger upprepade förnedringsritual. Samma ord och samma rörelse men allt närmare gestalternas bristningsgränser. Nastasia återskapar Rogozjins misshandel av henne, offer och förövare byter plats och tvingar oss att se och försöka förstå.
Det är utmanande teater och det är märkligt att det har gått att skära så hårt i romanen utan att den förblöder. Några av dess centrala delar finns kvar, barnen som små fåglar i en befriande vision hos Myskjin, den grymma leken med sanning utan konsekvens där det förflutnas skam redovisas. Annat är saklöst borta och slutet öppet för något slags möjlighet där Idioten står vädjande mellan de två olyckliga, offret och brottslingen. I romanen dödar Rogozjin Nastasia. Denna bearbetning väljer ett annat slut, en lycklig furste bland de små. Utopin som en blinkning mellan scen och salong.
Mattias Andersson har drivit sin psykologiska grundforskning vidare och fördjupat den. Den här gången utan intervjuande sociologers hjälp men med berättigad tro på Dostojevskijs och sin egen förmåga att ställa oss inför avgörande frågor. Sådana som inte bara kräver privata svar utan också politiska. Dessutom sådana som inte bara hanterar vårt eget ”närområdes” fattiga utan till sist också vad som i pjäsen kallas de ”de-strukturerade” massorna i soptipparnas och kåkstädernas oplanerade bebyggelse. Där har vi en international som ställer empatins brödra- och systerskap på hårda prov och som går under vår radar såväl på teaterscenerna som i de offentliga debatterna. På Dramaten får Melinda Kinnamans Adelaida med saklig vrede hålla ett brandtal över sakernas tillstånd i en monolog om den orättvisa fördelningen. Dostojevskij får ursäkta men detta måste sägas.
Att använda teatern för sådana uppgifter är påkallat och beundransvärt. Som dramatiker och teaterskapare hör Mattias Andersson till landets främsta. Han behövs i både Göteborg och Stockholm.
Mattias Andersson tolkar Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten på Dramaten i Stockholm och undersöker vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. Tomas Forser ser en föreställning som utmanar.
Tomas Forser är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Revisorn? på Folkteatern.
