Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Dragkamp mellan EU och Ryssland

Torsdagens och fredagens toppmöte med EU:s Östliga partnerskap i Vilnius är kulmen på vad som har utvecklats till en kraftmätning mellan EU och Ryssland i östra Europa, skriver Henrik Hallgren, Forum Eurasien.

Inte minst Sverige, som tillsammans med Polen är initiativtagare till EU:s Östliga partnerskap (EaP), har satsat hårt på att knyta de sex länderna i partnerskapet närmare EU. Ur det perspektivet måste man se mötet i Vilnius och händelserna omkring det som något av det viktigaste som händer i Europa för närvarande.

Därför kom också Ukrainas beslut förra veckan att man fryser förberedelserna för påskrift av det så kallade associeringsavtalet med EU som en kalldusch för EU-företrädare och för ukrainska EU-anhängare. Förhoppningen var att Ukraina skulle signera överenskommelsen i Vilnius, medan Moldavien och Georgien skall initiera förhandlingar för påskrift inom något år.

Ryssland pådrivande

Armenien hade också uppfyllt många av kriterierna för att initiera avtalet, tills man i september mycket oväntat tillkännagav att man tänker ansöka om medlemskap i den nya tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Ryssland har under Vladimir Putins tredje presidentperiod blivit pådrivande för att tullunionen ska utvecklas till en Eurasisk union, ett nytt koncept för både politisk och ekonomisk integration, som delvis är modellerat på – och ämnat som en motvikt till – EU.

Både Ryssland och talespersoner för EU har på sistone klargjort att ett medlemskap i endera unionen är ömsesidigt uteslutande. Men medan EU i flera år har förhandlat om importlättnader och konvergens med EU:s handelsregler har det ryska ledarskapet alltmer tenderat att se Östliga partnerskapet som del i ett geopolitiskt spel, där partnerskapsländernas närmande till EU har ersatt hotet från NATO:s avstannade östutvidgning. EU:s agerande på senare tid, till exempel då man kopplat frisläppandet av den fängslade Julia Tymosjenko till associeringsavtalet, har snarast underblåst polariseringen. Det är ett spel EU har svårt att vinna.

Motgång för Sverige och EU

För EU och inte minst Sverige är Armeniens och särskilt Ukrainas beslut en motgång. Samtidigt har EU inte haft beredskap eller vilja att på ett konkret plan svara upp mot den ryska sidans löften och hot. Man har inte kunnat garantera kompensation om Ryssland stänger av gasflödet eller kräver omedelbara skuldavbetalningar, inte heller ge en tidplan för visumfri inresa i EU, något som verkligen skulle påverka folkopinionen i de berörda länderna. Än mindre öppnar associeringsavtalet för ett medlemsperspektiv.

Fördelarna med EU-närmandet, oavsett löfte om slutligt medlemskap, blir tydliga i ett längre perspektiv med öppen tillgång till EU-marknaden, världens största med runt 500 miljoner konsumenter, och tvingande men nödvändiga strukturreformer som på sikt gör ländernas industri mer konkurrenskraftig. I EU-perspektivet ingår också välbehövliga reformer av rättssystem och administration.

Ryssland har ingen sådan reformagenda att erbjuda – och kanske är man just därför så framgångsrik hos ett politiskt ledarskap i behov av dels snabba ekonomiska resultat, dels garantier om stabilitet. I upptakten till toppmötet har Ryssland bland annat försvårat handeln med Ukraina genom hårdare importprocedurer och infört importstopp för moldaviskt vin, officiellt av hälsoskäl. I samma tecken har man med den nya mer kompromissvänliga regeringen i Georgien åter öppnat upp för vinimport därifrån och nu förmodligen bak lyckta dörrar utlovat en omförhandling av det betungande gaspriset för Ukraina.

Att i fortsättningen undvika sådan oförutsägbarhet kan vara värt sitt pris, åtminstone i det korta perspektivet, särskilt om det innebär ett ryskt politiskt stöd utan smärtsamma reformer av systemet.

Dörren inte stängd

De ekonomiska effekterna av den ryskdominerade tullunionen är än så länge tvetydiga, men den Eurasiska unionen handlar om mer än så. Det är troligt att Moldavien, Georgien och Armenien, alla med olösta territoriella konflikter, vill försöka få med en skrivning om detta i slutdokumentet i Vilnius. Men EU varken kan eller vill ge några säkerhetsgarantier och har så långt det går försökt utesluta dessa frågor från förhandlingsagendan.

Utrikesminister Carl Bildt betonade efter beskedet i Ukraina att det nu är viktigt med ett "tydligt stöd" till de länder i partnerskapet som fortfarande vill fördjupa samarbetet, det vill säga Moldavien och Georgien. Både Ukraina och Armenien har också intygat att dörren till EU inte är stängd. Trots det är det svårt att se att toppmötet för EU:s del inte ska ge en viss eftersmak av prestigeförlust.

Men mötet i Vilnius är bara en viktig hållpunkt på vägen i en process som fortgått i allt snabbare takt den senaste tiden. Den handlar om den utvecklingen i sex östeuropeiska länder med 75 miljoner invånare, men också om EU:s självbild och om Rysslands plats i Europa. Det är en utveckling värd att noggrant hålla ögonen på under kommande månader.

Henrik Hallgren

ordförande och grundare av kompetenscentret Forum Eurasien samt politisk och ekonomisk rådgivare

Bild - 2
Henrik Hallgren, ordförande och grundare av kompetenscentret Forum Eurasien samt politisk och ekonomisk rådgivare
Mest läst