Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.
Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.
Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.
Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.
Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.Bella Stenberg
