Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Dogtooth

Filmrecensioner

Drama

Dogtooth

Regi: Yorgos Lanthimos

Med Christos Stergioglou, Michele Valley Aggeliki Papoulia, Mary Tsoni, Hristos Passalis

Grekland, 2009 (94 min)

Biopalatset

På dagis fick mina barn inte sitta på knä i stolen när de åt. De kunde bli kobenta, sa personalen. Det var en lögn som det tog ett tag att korrigera. Precis som samhället har svårt att göra sig av med myten om att man inte får bada efter att man har ätit eller att man blir förkyld av att bli kall.

Vad har då detta med den grekiska filmen Dogtooth att göra? Den handlar om hur lätt det är att förvrida människors verklighetsuppfattning och syn på världen genom att plantera falsk fakta i dem från att de är små. Eller bara genom att undanhålla sanningen.

I denna grekiska trebarnsfamilj är det inte fråga om små vardagslögner som får barnen att uppföra sig önskvärt. Här är myterna en del av vardagen, en förutsättning för att de förvuxna tonåringarna, två namnlösa systrar och en bror, inte ska kunna utvecklas till självständiga varelser.

Jag ska inte berätta för mycket av handlingen, då förstör man den krypande insikten om vad som försiggår i denna vackra villa och dess stora parkliknande trädgård. Tematiken anknyter till flera verkliga händelser om barn som hållits fångna, blivit kidnappade, berövats sin frihet, lärts upp till gränslöshet. Även i de verkliga fallen har lögner använts som ett sätt att upprätthålla sin makt. Joseph Fritzl lär till exempel ha tutat i sina fångar att bomber skulle utlösas om någon försökte rymma.

Yorgos Lanthimos kom på idén till denna lätt surrealistiska, bisarra, obehagliga och samtidigt mörkt humoristiska film när hans vänner började skaffa familj. De kunde inte längre diskutera familjelivet ur ett kritiskt perspektiv. Lanthimos är en del av den nya grekiska filmen som med socialantropologens nyfikna öga dissekerar sociala konventioner och den patriarkala syn på sexualiteten som de ser i sitt hemland. I Dogtooth är föräldrarna till exempel måna om att sonen ska få ha sex, medan de inte reflekterar över att döttrarna har en egen sexualitet.

Det finns många beröringspunkter med landsmaninnan Rachel Tsangaris nyligen bioaktuella film Attenberg: dansen som ett utlopp för frustration, det fysiska sättet rollfigurerna interagerar på och inte minst några av miljöerna.

Men Dogtooth är starkare och mer verkningsfull på grund av sin stränga och sammanhållna struktur. Inget kommer in som inte absolut måste vara där, varje noggrant iscensatta bild har ett tydligt syfte. Humorn balanseras mästerligt av de tre som spelar ”barnen”. Mary Tsoni, yngsta systern, berör extra djupt. Gråten ligger hela tiden och lurar innanför hennes ögonlock och hon har clownens förmåga att vara sina känslor.

Vi får ingen psykologisk bakgrund eller förklaring till huvudpersonernas handlingar, bara se konsekvenserna. I det hänseendet, men också rent estetiskt, påminner Dogtooth om österrikiska regissörer som Michael Haneke och Ulrich Seidl. Samtidigt saknar Dogtooth österrikarnas kalla människosyn. I stället finns det en dragning åt den mer luftiga unga sydamerikanska filmen, som den argentiska regissören Celine Murga.

I en tid som gärna individualiserar och relativiserar vad som är sant står filmens galenskaper som ett bevis på hur illa det kan gå om man börjar rucka på sanningen för att få barn (och vuxna) dit man vill.

Hundstage, Ulrich Seidl (2001)

Import/Export, Ulrich Seidl (2007)

Una semana solos, Celine Murga (2007)

Mest läst