Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Dirigent som inte slutar att hänföras

    Musik: Herbert Blomstedt kan falla i gråt bara av att läsa ett partitur. Han är ett aktat svensk världsnamn med ett halvt sekels erfarenhet som chefsdirigent i både Europa och USA. Att den posten blir ledig i Konserthuset kommer som en nyhet för honom.
    Herbert Blomstedt har starka kopplingar till Göteborg. Här bodde han i ungdomen i några år på 40-talet, tog fiollektioner och ägnade varje söndag åt att spela kammarmusik i tolvtimmarspass nästan utan avbrott hemma i lägenheten på Vasagatan.
    - Det lät inte särskilt bra och vi kallade oss slaktarkvartetten eftersom vi bara slaktade musiken. Men vi njöt av slakten och lärde känna kvartetten. Det gick rakt in och vi kunde aldrig få nog. Naturligtvis måste man lära sig att hushålla med tiden, kan inte kräva av en orkester att spela i ett kör från åtta på morgonen till tio på kvällen. Men själv kan jag inte få nog, säger Herbert Blomstedt.
    Ett själsligt meddelande
    Han berättar över telefon från bostaden hemma i Schweiz där han bott i 22 år att tonernas kraft aldrig mattats för honom.
    - Fortfarande när jag sitter och lyssnar, eller studerar partituret framför mig här hemma, så kan jag helt plötsligt börja storgråta. Det är så fint, så vackert. Det rör mig innerst i själen. När man sedan musicerar kan man inte bli sentimental. Då måste man ge de signaler som musikerna behöver. Ändå ligger ett djupt känsloengagemang i botten. Det tror jag också att publiken märker och även musikerna, säger han.
    Musik kan framföras oerhört virtuost utan att beröra och därmed missa målet. Vad det handlar om är att skapa ett själsligt meddelande som går från hjärta till hjärta, menar Herbert Blomstedt.
    Begeistringen över musiken, som han kallar det, är också anledningen till att han fortfarande vid 78 års ålder reser världen över i olika uppdrag. Herbert Blomstedt är hedersdirigent för sex orkestrar och en flitigt anlitad gästdirigent som närmast efter Göteborg åker till USA för några konserter.
    - Jag tycker att jag har så mycket kvar att lära. Det finns oändligt mycket repertoar som jag inte har spelat och också mycket jag tycker att jag kan göra bättre nu än för femtio år sedan då jag började. Dessutom är det svårt att säga nej när man är så efterfrågad.
    Slutat som chefsdirigent
    Men lite har Herbert Blomstedt ändå trappat ned på senare tid i och med att han slutade som chefsdirigent vid tyska Gewandhausorkestern i Leipzig. En chefsdirigent är oerhört viktig för en symfoniorkester, säger han, och menar att han lämnat posten för att undvika framtida disharmoni.
    - Jag vet att det inte är lätt att hitta en efterträdare om man plötsligt ramlar av pinnen. När det gäller så stora poster måste man ha speciella personer och säkra grundligt. Jag vet att orkestern i sin tidigare historia haft vakuum då en dirigent plötsligt slutat. Det mår inte orkestern bra av.
    Att kollegan Mario Venzago ska sluta som chefsdirigent för Göteborgs symfoniker efter bara tre år är en uppgift som inte nått fram till Herbert Blomstedt.
    - Han har ju knappt börjat, utbrister han när GP berättar att Venzagos kontrakt inte ska förnyas då det löper ut 2007.
    - Det var väl synd. De behöver stabila förhållanden.
    Huruvida han själv skulle vara intresserad om han blev tillfrågad vill han inte svara på.
    Musik som tar tag i själen
    Senast Herbert Blomstedt gästade Göteborgs symfoniker stod Mahlers sexa på programmet, vill han minnas, och före det Bruckners nia. Nu dirigerar han musik av Stenhammar, Nielsen och Brahms. Den sistnämnde har alltid varit central, säger Herbert Blomstedt men tillägger att han bara spelar verk som verkligen betyder något för honom.
    - Det ska vara mycket anspråksfull musik som tar tag i hela själen och inte bara sätter igång fötterna eller magen.
    Någon rock'n'roll spelas aldrig i den schweiziska bostaden.
    Han menar att dirigentens främsta uppgift är att göra musiken rättvisa, något som i mästerverken kan göras på oerhört många sätt. Att han själv haft så stora framgångar i yrket beror till viss del på tur, menar Herbert Blomstedt.
    - Sedan har jag visserligen haft lätt att samarbeta och är lidelsefullt begeistrad av musiken. Och jag tycker om musiker, har svårt att skälla ut dem när de inte spelar som jag vill. I stället försöker jag lirka med dem så att jag får dem dit jag vill. Men framför allt ska musikerna få uttrycka vad de känner. De får inte komma i en tvångströja och spela på befallning.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.