Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Dilsa Demirbag-Sten: Vänstern vädjar till offermentalitet

Det är för mycket ord och för lite tanke i vänsterns paroller.

Cecilia Verdinelli har ännu en gång skrivit (GP 22/2) om vänsterns förträfflighet och hävdar med bestämdhet att det i de röda leden aldrig har existerat någon vurm för identitetspolitik. Det hedrar Verdinelli att hon, till skillnad från bland andra Maria Sveland, tar idédebatt på allvar och avstår från känslofluffet som numera brukar fylla politiska texter på våra kultursidor.

Begrepp som intersektionalitet, där identitetsmarkörer schematiseras efter kränkthets-värde, är inte en liberal uppfinning, Det är ingen hemlighet att postkolonialism, som bygger på religion och hudfärg, har varit vänsterns ansats för de flesta politiska utspel de senaste femton åren. Men vem lyssnar?

Vänstern hade en gång begripliga svar på ett begripligt missnöje. I en tid när genomsnittsmänniskan var död innan hon fick pension, då arbetarungdomar var lika sällsynta på universiteten som noshörningar på Sydpolen, då strejkande behandlades som kriminella, då kyrkan övervakade att skolan lärde ut kristendom och den som drev gäck med Jesu moders jungfrudom kunde hamna i fängelse – då kunde krav på frihet, jämlikhet och omfördelning vinna gehör långt utanför de kretsar som ville göra revolution. Det var också en tid då vänster inte var synonym med kommunism, utan inkluderade såväl socialdemokrater som liberaler.

I dag har vänstern problem med att göra sig förstådd. Och det beror inte på att omvärlden har blivit dummare.

Men skam den som ger sig. Att man inte har verkligheten med sig är ju inget hinder för den som har tillräcklig styrka i sin övertygelse. Kristna har ju inte haft något problem med att få ihop att Jesu återkomst är omedelbart förestående med att man hittills väntat i tvåtusen år utan resultat. Problemet är bara att varje grupp som släpper kontakten med verkligheten riskerar att återfödas som sekt.

När vänstern inte längre trodde att klasskampen kunde samla massorna under fanorna, så letade man efter andra grupptillhörigheter att mobilisera. Man tog tacksamt till sig begrepp som intersektionalitet, genusperspektiv, strukturell diskriminering, och Den Andre. Man vädjade till människors offermentalitet. Om du är en förlorare, så måste det vara för att du är kvinna, invandrare, eller muslim. Och vem är då fienden? Den vite medelålders mannen, förstås. Alltid.

Så enkelt det blir, när man inte längre behöver se individer, inte ta hänsyn till vad dessa individer gör, inte analysera ekonomiska och sociala förhållanden utifrån fakta och siffror. Det räcker med att placera människor i på förhand givna fack och sedan vet man vem som är offer och vem som bär skuld. Vem du är, inte vad du har gjort. Var du kommer ifrån, inte vart du vill gå. Var det inte sådana omvärldsanalyser som vänstern brukade förknippa med reaktionärt tänkande? Nu är de höjden av progressivitet. Och så undrar man varför vänstern inte kan hävda sig intellektuellt?

Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når, heter det i Shakespeares Hamlet. Det kan vara förklaringen till att vänsterns paroller idag inte når så långt. För mycket ord, för lite tanke, helt enkelt.

En kursändring vore ett styrkebevis, men det minsta man kan begära av Verdinellis vänster är att den inte förnekar sitt misstag och efter en nödvändig självrannsakan också hjälper till att städa upp i identitetsträsket.

Mest läst