Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Dilsa Demirbag-Sten: Sanningar utan filtrering

Gästkrönika Vad driver en krigsreporter? Jo, den journalistiska drivkraften att söka sanningen och förstahandsinformationen, skriver Dilsa Demirbag-Sten i lördagens gästkrönika.

Varje yrkesarbetande människa måste ställa sig frågan varför och för vem man utför sitt dagsverk. Lyckas man hitta en mening som sträcker utanför sig själv tror jag att man lättare kan motivera sina dagsverk. Som opinionsbildande journalist är dessa frågor också relevanta i ett större samhällsperspektiv.

Vi som bereds utrymme att påverka det politiska klimatet har ett ansvar att förvalta förtroendet väl. De flesta opinionsbildare har några huvudteman som återkommer och som förpliktar en vis grundkunskap och ständig uppdatering, en del frågor är lättare att bevaka än andra. Det finns några ämnesområden som verkar vara ett öppet fält för allmänt tyckande. Invandring och integration är tydliga exempel på frågor som verkar vara öppet fält för grundlösa tyckande. Kanske är det ett tecken i tiden att dessa stora ämnesområden inte tas på större allvar i Sverige.

Krig är en fråga som alltid skapat löpsedlar och rubriker i våra tidningar. Ett av de stora utmaningarna för krigsrapporteringen är de faror som tillkommer med situationen och därför inte är attraktiva journalistuppdrag. Vad får en människa att lämna trygghet och ibland familj för att söka sig till krigsdrabbade områden och med risk för sitt liv rapportera så att vi andra kan följa händelserna i vår säkra tillvaro?

För några dagar sedan lyssnade jag på Johanne Hildebrandt på radion, programledaren frågade henne varför hon så länge har arbetat som krigsreporter. Hildebrandts svar var tydligt och satte samtidigt fingret på det som är ryggraden för all journalistik – förstahandsrapportering.

I sin senaste bok Krigare (utgiven på Forum) får vi följa henne till det omdiskuterade Afghanistan. Som inbäddad reporter har Hildebrandt under flera månader levt med soldaterna i FS 19 och OML, från utbildningen på Livgardet utanför Kungsängen till våldsamma attacker av talibaner. I debatten om en svensk närvaro i Afghanistan glömdes soldaterna bort. Många opinionsbildare kände sig manade att tycka i frågan med få av oss bemödade sig att undersöka situationerna för de män och kvinnor som var beredda att riskera sina liv för att upprätthålla fred och stötta civilbefolkningen.

När jag läser Johanne Hildebrandts återfår jag hopp om journalistiken. Så länge kollegor fortsätter att söka sanningen och inte nöjer sig med att referera till gammalt material som silats igenom ideologiska filter kommer vi andra att kunna bygga upp vår världsbild mer på fakta och istället för allmänt tyckande – en tröst i en tid där allt flera nyhetsmedier skär ned och allt färre journalister vill ta de risker som tillkommer med krigsrapportering.

Jag har under många år följt Johanne Hildebrant och hyser stor beundran för hennes arbete och blev därför lite nedstämd av att höra att hon nu väljer att lämna journalistiken. Krigare är ett värdigt avslut på en lång, gedigen och mångfaldig prisbelönad yrkesbana och det är förståeligt att Hildebrandt väljer att lämna den påfrestande krigsrapporteringen. Författaren och journalisten kan verkligen med fog säga att hon tjänade allmänheten och gav oss läsare en inblick i några av de svåraste krigen i vår tid. Heder åt Johanne Hildebrandt.

Dilsa Demirbag-Sten är författare och debattör.

Mest läst