Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Diktatorn.

Diktatorn

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Komedi

Diktatorn

Regi: Larry Charles

Med: Sacha Baron Cohen, Anna Faris och Ben Kingsley

USA, 2012 (83 min)

Bergakungen, Biopalatset

För den som är riktigt tuff räcker inte en medalj eller en titel – sålunda är diktatorn i det nordafrikanska Wadiya en amiral-general översållad av medaljer. Haffaz Aladeen (Sacha Baron Cohen) är okunnig och obildad men ändå övertygad om och uppmuntrad att tro att han är bäst på allt. Han skickar folk till avrättning med en enkel gest, har väggen full av foton på Hollywoodstjärnor han betalat för sex.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Filmens första kvart är en kul parodi på maktfullkomlighet, en storslägga mot envåldshärskare. Alladeen håller tal om landets uranberikning som enbart, självklart, ska använda för fredliga ändamål – men börjar fnissa och har svårt att hålla masken. Konstigt att man aldrig har sett det ske i verkligheten.

Diktatorn har inte som Borat och Brüno ett mockumentärt upplägg utan en handling, till och med en kärlekshistoria. Det innebär dock inte att det hänger ihop; den som börjar leta rimligheter eller karaktärsutveckling får snart ge upp.

På plats i New York för att tala inför FN:s generalförsamling blir Aladeen utsatt för en kupp av farbrodern (Ben Kingsley) och ersatt av en dubbelgångare. Utan sitt skägg är han bara en anonym flykting, som konspirerar för att få makten tillbaka. Rädderskan i nöden blir Zoey (Anna Faris), feminist och rättvisehandlare.

Baron Cohen har gjort en för honom typisk film. Huvudmåltavlan är diktatorer – och där är det väl är fritt fram – men han slår också mot amerikaner, araber och kineser, terrorister, affärsmän, feminister och världsförbättrare.

Gränsen mellan att driva med stereotyper och rasism är inte alltid självklar. Att något är politisk inkorrekt kan ändå vara rätt befriande, med skämt som Är du gravid med en pojke eller är det en abort? men ibland är humorn enbart osmaklig, eller plump och ointressant. Baron Cohen kan få till absurditeter och politisk satir – som helikopterscenen eller Aladeens tal till FN – men han är långt från att hålla en jämn nivå.

En guldstjärna för den effektiva och medryckande musiksättningen, med hits som Everybody hurts och 9 to 5 på arabiska, och förstås en hyllningssång till diktatorn.

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4
Mest läst