Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Dezsö Kosztolányi | Lärkan

En mästerlig liten roman, skriver Mikaela Blomqvist om ungraren Dezsö Kosztolányis bok, som 90 år efter utgivningen finns i svensk översättning.

Roman

Roman

Dezsö Kosztolányi

Lärkan

Översättning: Maria Ortman

Bokförlaget perenn

Dezsö Kosztolányi, född 1885 och död 1936, hör till den ungerska 1900-tals-litteraturens viktigaste författare, men för svenska läsare är han sorgligt okänd. Desto bättre då att hans mästerliga lilla roman Lärkan från 1924 nu finns i svensk översättning av Maria Ortman.

Här får vi under första veckan i september år 1899 följa det åldrade paret Akos och Antonia Vajkay. Relativt fattiga, om än adliga, lever de ett anspråkslöst och isolerat liv i en ungersk småstad. Men deras enkla tillvaro fördunklas av ett på en gång oöverskridligt och patetiskt problem: deras dotter Lärkan är ohyggligt ful.

Mycket riktigt har hon därför också förblivit ogift och sköter nu om föräldrarna med överdriven vänlighet och nit. De är i gengäld otäckt överbeskyddande mot sin vuxna dotter och när därför en oproportionerlig ilska mot den lokala stinsen, en ömklig man med kronisk snuva, som har gett Lärkan falska förhoppningar genom att en gång promenera med henne mellan två kaféer.

Likt en saga ofta börjar först när föräldrarna på ett eller annat sätt försvinner ur bilden inleds också Lärkan med att Lärkan själv åker bort på semester. Fria från dotterns kvävande omsorg och pinsamma yttre lever paret Vajkay upp. De börjar äta ute, delta i stadens sällskapsliv, skvallra och gå på teater. Det agg och den skuld som väver samman familjen blir därmed plötsligt plågsamt uppenbarad, liksom de politiskt färgade konflikter som präglar samtalen på stans klubbar och kaféer.

Kosztolányi skriver familjen Vajkays på en gång tragiska och oansenliga öde med lätt, elegant och humoristisk ton, och med Ungerns historia som fond. Det är subtilt, svalt och precist, fritt från moralism och sentimentalitet. Med andra ord modernt och tillgängligt, även för oss som får nöjet att läsa Lärkan först nu, 90 år efter att den skrevs.

Bild - 2
Mest läst