Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

De båda stora partierna har, hårt trängda av starka lobbygrupper, lovat att man nu skall satsa på höghastighetståg. Tidigare löfte om ordning och reda i ekonomin gäller inte, skriver Tom Heyman, Vägvalet.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det sista vi behöver är att låna till snabba tåg

Höghastighetståg är en dröm för entusiasterna men en mardröm för alla andra som skall betala kostnaden, skriver Tom Heyman, Vägvalet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Mellan Göteborg och Stockholm beräknas antalet resenärer till 3,4 miljoner per år, i genomsnitt blir det färre än 10 000 per dag. Om vi förutsätter att all flygtrafik avvecklas och att bussar och bilar förbjuds kan ändå samtliga resenärer kan få plats på tåg inom en timme, resterande 23 timmar på dygnet ligger banan tom och öde. Endast en halv procent av banans kapacitet utnyttjas. En så katastrofalt dålig investering kan inget land bära.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Priset för banan har uppskattats till 100 miljarder. Den siffran kan ifrågasättas, de två största projekten i dag, Förbifart Stockholm och Västlänken, kostar cirka två miljarder per kilometer. Att denna nya högteknologiska bana, med för Sverige helt oprövad teknik, skulle kunna byggas till en tiondel av kostnaden förefaller osannolikt. Men även om vi accepterar siffran blir den årliga kalkylen ändå usel:

Tre procents ränta blir tre miljarder, avskrivning (40 år) på två och en halv miljarder och svårberäknat underhåll som kan uppskattas till en miljard.

Om dessa kostnader fördelas på samtliga resenärer blir kostnaden per resenär över 2000 kronor, det vill säga mer än den dyraste flygbiljetten i dag. Till det skall läggas kostnaden för inköp och drift av själva tågen.

De båda stora partierna har, hårt trängda av starka lobbygrupper, lovat att man nu skall satsa på höghastighetståg. Tidigare löfte om ordning och reda i ekonomin gäller inte. Man har också glömt mantrat att den som är satt i skuld är inte fri. Nu skall vi i stället med lånade pengar satsa på framtiden. Så har man tidigare gjort i Grekland, Italien, Spanien, Argentina och Egypten med förödande resultat. Men även Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA har misskött sina finanser. Sverige har visserligen i dag en acceptabel statsskuld, även om staten nu åter lånar till driften, men kommunerna är alldeles för hårt belånade och hushållen har också för stora skulder. Det sista vi behöver är vallöften om nya ofinansierade utgifter och förslag om lättnader i budgetlagen. Vi behöver i stället få vallöften om en sund ekonomisk förvaltning i såväl staten som kommunerna.

Tom Heyman

Vägvalet