Det radikala får ge vika i Det går an

Det är inte utan att man undrar hur han gjorde. Hur fick Carl Jonas Love Almqvist till den där omisskännliga frihetstonen i Det går an som fortfarande, närmare 180 år efter publiceringen, placerar boken i en absolut modernitet?

Almqvist riskerade verkligen något med berättelsen om det fria förhållandet mellan Lidköpingsdottern Sara Videbeck och sergeanten Albert som möts på ångbåten Yngve Frej under en färd från Stockholm till Västergötland. Åtskilliga av hans tidigare vänner vände sig emot honom och menade att han hade gått för långt i sin radikalism och boken gjorde också att han förlorade sin anställning som rektor för Nya Elementarskolan. Det är nu, kring 1839–1840, som livet som journalist och fri intellektuellt tar sin början, och ordet frihet får uppenbart politiska betydelser.

Så vad händer när Det går an nu blir ämne för en nyskriven svensk opera, i ett samarbete mellan Läckö slottsopera och Operaverkstaden i Malmö, med musik av den unge tonsättaren Daniel Fjellström och libretto av Maria Sundqvist? Kan operaformen härbärgera radikaliteten och ge den förnyade laddningar, i dialog med vår tids frågeställningar? Vad betyder musiken för sättet att uppfatta texten?

Helt stollig är inte idén. Åtskilliga av Almqvists verk under 1830-talet har operamässiga drag, inte bara Drottningens juvelsmycke. Strax före publiceringen av Det går an hade Almqvist långt gångna planer på en svensk version av Meyerbeers skräckromantiska opera Robert le diable, och skrev bland annat ett utkast kallat Opera, som kan bli utaf, om den sättes i verket. Tanken var att den nya operastjärnan Jenny Lind, som Almqvist hade mött i Adolf Fredrik Lindblads salong, skulle spela den kvinnliga huvudrollen. Men alla planer skrinlades när Det går an-debatten satte igång.

Den centrala karaktären i operan är naturligtvis den självständiga Sara Videbeck som driver ett glasmästeri i Lidköping. Hon gestaltas på ett lika precist som mångfasetterat vis av sopranen Frida Engström. I långa, glasartade melodilinjer fångas den fria tanken, och det finns fina återspeglingar av det frimodiga i sångens svävningar ovanför den återhållsamma orkestersatsen. Daniel Fjellström har låtit glasmetaforiken genomsyra verket, bland annat i passager där stora delar av ensemblen spelar på glas, och när det fungerar som bäst uppstår en korrespondens med Almqvists formuleringar om glasrutan som ett mellanting mellan inne och ute.

Men frågan är om inte musiken är litet för beskedlig och tillbakablickande för att den radikala estetiken verkligen skall komma till uttryck. Ett fyndigt grepp som regissören Linus Fellbom använder sig av i flera scener är ett slags anti-representativitet, när de ringar, apelsiner och punchglas som utväxlas mellan Sara och Albert motsvaras av tom luft. Det är också svårt att inte imponeras av den svartvita färgskalan i scenografi och kostym, där det enda som avviker är Saras rosa schalett som lyser skarpt och fränt. Något liknande skulle ha behövts i musiken, andra sorters tomrum och oväntade grepp i det klangliga språket, som hade förtydligat det som sker på idéplanet. Tonflödet är litet för statiskt och rent, framförallt i rytmiskt hänseende, och stundtals blir uttrycket illustrativt i stället för fantasieggande. Det som saknas är just det musikaliska mellanrummet, bejakelsen av det obestämbara, känslan av att tonerna kan ta helt andra vägar.

Men det finns verkligen insatser som bör framhållas, förutom Frida Engströms starka gestaltning. Den lyriske barytonen Carl Ackerfeldt har en fin lyster i rollen som den inskränkte och auktoritetsberoende Albert som efter hand börjar bejaka Saras frihetsprogram. Mezzo­sopranen Monica Danielson är som vanligt mycket bra, här i den tredelade rollen som mostern, mamsell Maria och Anette som driver hotellet i Arboga. Orkestern under Simon Phipps ledning har en övertygande precision och lätthet i anslaget och Phipps hittar också en fin balans mellan ensemble- och solo­insatser som gör föreställningen stark som helhet, trots avsaknaden av Almqvists radikala ombytlighet och obeveklighet.

TEXT

Magnus Haglund

kultur@gp.se