Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

"Det kunde lika gärna varit jag"

Göteborg Fanny Edstam jobbar på ett HVB-boende i Göteborg. I ett personligt brev till GP beskriver hon en arbetsplats i kaos som leder till frustration och aggressivitet hos de unga killarna.

"Under måndagsmorgonen vaknade jag och såg att flera vänner hört av sig. Är du okej? undrade de samtidigt som de länkade till en nyhetsartikel: En kvinna i 20-årsåldern har blivit knivskuren på ett asylboende i Göteborg. Senare på dagen hade kvinnan dött av sina skador. Jag började tänka att det här kunde lika gärna varit jag.

I höstas beslutade jag mig för att söka extrajobb inom Göteborgs stad. Behovet av personal var stort och jag ville hjälpa till. Jag fick jobbet som boendestödjare på ett transitboende för ensamkommande flyktingpojkar. Med stor entusiasm begav jag mig till min första dag. Men möttes av kaos. En tjej i min ålder försökte så gott hon kunde visa mig runt på boendet. Flera i personalgruppen tjafsade med varandra av anledningar jag inte begrep. Pojkarna på boendet undrade om saker jag inte hade en aning om. Vi visste inte alls vad som behövde göras och ingen sa något till oss.

Nu har transitboendet gått över till ett asylboende, ett HVB-hem, med cirka 60 platser. Och är det mindre kaos nu? Svaret är tyvärr nej. I dagsläget har nästan inga av killarna fått en god man, eller socialsekreterare. De bara väntar, och väntar. Vissa går till skolan som hålls av oss i personalgruppen. Ibland jag själv. Visserligen har jag en magisterexamen i journalistik, men någon SFI-lärare är jag inte. Jag har ändå lyckats lära de som faktiskt beger sig till skolsalen en del fraser och ord. Härom veckan hade en av de mer ambitiösa killarna gjort ett prov för att få börja i vanlig skola och det hade gått bra. Men samma dag som han fick en plats på ett gymnasium kom personal på att han skulle förflyttas till en annan kommun i nästa vecka. Så någon skola blir det inte än på ett tag. Hans frustration gick inte att missa. Han frågade mig hur de kunde vara så snurriga och jag svarade "kaos".

Varje dag ska vi på något sätt aktivera killarna i någon form av social träning. Besök på museum, idrott eller liknande. Jag har flera gånger varit på samma museum med samma killar. De vill inte se samma utställning igen, men det är en av få aktiviteter för ungdomar som är gratis. För det får inte kosta något. Och fotboll kan de spela, men inga idrottshallar är tillgängliga. Vad finns då kvar? Inte mycket. Varje dag när jag lämnar jobbet är jag helt slut. Tömd på energi efter att jag har försökt aktivera de boende och göra deras vardag mer dräglig.

De här killarna är överlevare med enorma resurser. Det visar de bara genom att ha tagit sig hela vägen till Sverige från länder som Irak, Syrien och Afghanistan. Och de behöver utmanas på alla möjliga sätt. Fysiska utmaningar och intellektuella utmaningar. Men nu klättrar de istället på väggarna tillsammans med 60 andra unga män. Vid flera tillfällen har det brunnit på boendet. Vem som anlagt bränderna vet vi inte, men de har som tur var släckts snabbt. Då och då har det uppstått konflikter mellan killarna, men ännu har inget allvarligt inträffat. Jag vill inte måla fan på väggen. Jag är för öppna gränser. Jag är för rätten till asyl. Jag vill att de ska vara här. Men det här är en krutdurk.

Vi måste ge dessa människor förutsättningar att komma in och klara sig i det svenska samhället. För dem själva, för alla. Vi får inte fastna i en ovärdig diskussion byggd på rädsla, okunskap och hämndbegär. Det behövs i stället mer resurser, mer personal, mer aktiviteter och platser på riktiga skolor. Vi måste alla hjälpas åt. För utanförskap, väntan och frustration kan skapa ilska och aggressivitet. Och tyvärr har nu en ung kvinnlig personal dött på ett HVB-hem. Det kunde lika gärna varit jag."

Mest läst