Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Gatubild från Zamalek, en stor ö mitt i centrala Kairo, Egypten, 2016. Bild: Bild: HANNA SISTEK

”Det kommer att bli värre innan det blir bättre”

Världen Upproret spreds över Nordafrika, Arabiska halvön och Mellanöstern. – Jag tror att det blir värre innan det blir bättre, säger Mikael Eriksson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, fem år senare.

Vad som kom att kallas den arabiska våren började med att en gatuförsäljare brände sig till döds i protest mot missförhållandena i Tunisien. Det väckte en folklig vrede med krav på förändringar, och hoppfullhet från Afrikas västkust till Persiska viken.

Den tunisiske presidenten flydde, och revolutionen vände utvecklingen i demokratisk riktning.

Det är dock ett undantag, exempel:

Egypten har ett auktoritärt styre. Oppositionella lever farligt, och terrordåd stör den ekonomiskt viktiga turismen.

Libyen är splittrat i en väpnad konflikt mellan olika miliser och har fram till nu saknat en nationell regering.

Jemen är djupt söndrat i ett krig mellan shia- och sunnimuslimer, och med utländsk militär inblandning.

Syrien är en häxkittel av stridande, med skiftande lojaliteter och mål. President al-Assad är kvar med ryskt stöd, men hårt trängd. Efter fem års krig är flera hundra tusen döda och miljoner på flykt.

Islamiska staten, IS, för ett skräckvälde i ett självutropat kalifat på irakiskt och syriskt territorium och med fanatiska anhängare - organiserade eller enskilda - utomlands.

Den säkerhetspolitiska osäkerheten har, kort sagt, sällan varit större, och med direkta konsekvenser också för Europa genom flyktingströmmar och terrordåd.

– Med den arabiska våren följde först det spontana upproret på gräsrotsnivån, om ungdomsarbetslöshet, resursfördelning, om brist på demokrati, mänskliga rättigheter. Sedan kom spridningen och hur de olika politiska ledningarna valde att hantera det, säger Mikael Eriksson på FOI.

Den första fasen var reaktiv på det som hände, bland annat med militära medel Men med tiden kom en mer kalkylerad reaktion för att tydligare styra utvecklingen, i samarbete med andra likartade regimer med samma intressen, som i tolkningen av Islam.

– Den andra stora utmaningen var villrådigheten från de länder som inte var i regionen. Europa var inledningsvis för demokratistöd, till exempel, men hamnade i olika prioriteringar. Jag tror att man missade en väldigt viktigt möjlighet att styra processen i den riktning som Europa långsiktigt önskar, stabilitet, öppenhet och demokratisering.

Tunisien är den arabiska vårens vagga, men också – efter fem år – dess undantag. Mikael Eriksson vill dock se med en viss optimism på framtiden:

– Det fanns påtryckningar och krafter som fick Tunisien att gå i den riktningen. Men demokrati är en pågående process.

– Det vi ser i Libyen i dag, ett land i totalt sönderfall, är att man kanske närmar sig någon form av enhetsregering, och på sikt möjligen får stabilitet. Så om två år kanske vi tycker att de hade en hemsk period, men titta vad de lyckats åstadkomma. Vi får inte vara för blinda för stunden här och nu.

Det är en region med en lång historia av krig och konflikter, och det är svårt att jämföra det som har varit med det som händer nu.

– De har haft stora mellanstatliga krig och avkoloniseringsprocessen. I det algeriska inbördeskriget dog 200 000 människor. Då kan man tycka att situationen alltid har varit plågsam. Men på ett annat sätt har regionens samtliga stater tvingats förhålla sig till den arabiska våren och dess efterdyningar.

Mikael Erikssons ser dock en extremt fragmenterad region.

– Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Det är för många knutar som måste lösas upp innan man kan gå vidare och se en stabilisering.

Säkerhetspolitiskt är Syrien ett krigsområde som drar åt sig regionens större aktörer, och den är jätteviktig, enligt Mikael Eriksson.

– Men man ska inte heller låta sig förblindas av de kortsiktiga heta konflikterna, säger han.

Det finns långsiktiga utmaningar som kommer att påverka fred och stabiliteten.

– Där finns rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran, och konflikten mellan Israel och Palestina. Men också exempelvis energiflödena till och från regionen.

Saudiarabien planerar, medan oljepriset faller, att börsnotera sitt statsägda oljebolag.

– Vad säger det? Kanske att man insett att man är på väg en annan form av samhällsbyggnad. I Saudiarabien sker ett generationsskifte, och Iran är på väg in i stugvärmen och måste anpassa sig. De befinner sig i en övergångsfas, säger Mikael Eriksson.

Mest läst