Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Näthatet till stor del är ett irrationellt svar på en nyliberal samhällsutveckling som skapar maktlöshet, utanförskap och bitterhet, skriver Mattias Hagberg.

"Det handlar om samhällshat"

Kultur "Jag lyssnar tålmodigt. Jag har bestämt mig för att försöka förstå Magnus och hans likar." Mattias Hagberg skriver om hatet på nätet som förskjuter debatten mot allt extremare föreställningar om samhället.

Han har två villkor för att ställa upp på en intervju. Jag skall låta honom vara anonym och jag skall bjuda på hamburgare. I övrigt verkar han inte bry sig.

– Jag står för vad jag tycker och tänker, säger han när vi ses på en hamburgerrestaurang i Göteborg.

Han är fyrtioårsåldern, smal, klädd i grå munkjacka och jeans. Vi kan kalla honom Magnus. På många sätt framstår han som en vanlig kille. Men han är en näthatare. Han har många gånger uttryckt sig aggressivt i kommentarer på nätet och dessutom skickat hotfulla mail till politiker. Vi pratar om listan på nätforumet Flashback över ”Sveriges hundra farligaste kvinnor”, listan som skapat stor uppståndelse och stora rubriker i media. Han säger att han inte riktigt kan förstå att så många blir ledsna, rädda eller upprörda över den typen av listor.

– Sådant har alltid funnits. Folk har alltid gjort listor över människor de ogillar. Då är det ju inte så konstigt att sådana listor finns på internet också.

Nu är Magnus ingen antifeminist och listan över Sveriges farligaste kvinnor har han aldrig varit inblandad i. Samtidigt säger han att han kan förstå männen som satt samman den.

– Jag kan känna med antifeministerna, säger han. Många av namnen på den listan är starka kvinnor med mycket inflytande i media. Kvinnor som har makt att sätta agendan. Att så många är arga på dem kanske beror på att de här kvinnorna har fel. Jag undrar om någon har tänkt på det.

Han tystnar, tar några bett på sin hamburgare och säger sedan att lite får man ju faktiskt tåla.

– Vi måste ha rätt att säga att människor är dumma i huvudet om de är dumma i huvudet.

"För sent för åsikter"

Jag lyssnar tålmodigt. Jag har bestämt mig för att försöka förstå Magnus och hans likar. Jag stålsätter mig. Undviker att gå i debatt.

Han säger att han själv gått över gränsen flera gånger, att han uttryckt sig aggressivt och hotfullt. Men han påpekar också att han inte är stolt över det.

– Ibland kokar man över. Jag känner desperation och hat när människor väljer att vara korkade. När de inte vill lyssna på det jag har att säga, försöker förstå min bild av världen. Dumhet gör att jag börjar hota människor. Varför skall jag behöva hota för att folk skall lyssna?

I en kommentar på Flashback har han några dagar tidigare skrivit att det är för sent för åsikter; att det nu handlar om något annat. Jag ber honom upprepa sitt resonemang.

– Nej, vi vill inte uttrycka åsikter. Det är tio år för sent för det. Det är bara media som vill uttrycka åsikter. Människor vill se förändring. Att folk skickar hatbrev till Anneli Hulthén beror på att de skickat tio helt vanliga brev som inte har besvarats.

Men, undrar jag, varför skall din privata åsikt väga så tungt att du tar dig friheten att hota för att makthavare skall lyssna. Han svarar att åsikt är fel ord. Han säger att det handlar om fakta. Att journalister och politiker inte vill eller vågar ta till sig sanningen. Att de är rädda. Jag frågar vilken sanning han menar. Jag frågar var han står politiskt. Han svarar att han kallats allt från nazist till kommunist. Och han ger sig in i ett långt resonemang om trängselskatter, jämlikhet och ekologi. Men jag får snabbt svårt att följa hans tankegång – det finns något konspiratoriskt över hela hans värld.

På många sätt är Magnus typisk. Dagarna innan jag träffar honom har jag varit i kontakt med ett tiotal män som alla gång på gång uttryckt sig aggressivt eller hatiskt i kommentarer på nätet. De upplever att ingen lyssnar på dem – trots att de själva menar sig sitta inne med sanningen. Några av dem ser sig till och med som demokratins försvarare. I ett anonymt meddelande skriver en näthatare till mig:

"Näthatet är en demokratisk gräsrotsrörelse som är en motreaktion till det åsiktsparadigm som media, politiker och myndigheter försöker påtvinga folket mot folkets vilja. Detta genom att driva en politik de inte har folkligt stöd för och genom att stigmatisera, ignorera och tysta sina meningsmotståndare."

Och en annan man skriver:

"Hade internet funnits under franska revolutionen så hade de näthatat lika mycket där också. Under den arabiska våren kallades twitterkravallerna också för näthat. Näthat är bara människor som uttrycker ett missnöje, ofta så grovt formulerat som möjligt. För att de är trötta på att ingen lyssnar. Näthatet är en direkt konsekvens av en polarisering och marginalisering av politiska alternativ."

En parallell skuggvärld

De män som jag kommer i kontakt med är mellan tjugo och fyrtio år och de har alla en mycket negativ bild av samhällsutvecklingen. De stör sig på media, på politiker, på feminister, på myndigheter, ja, de stör sig på i stort sett alla som har minsta lilla makt i det offentliga Sverige. Detta är en bild som bekräftats av de fåtal undersökningar av näthatet som genomförts, framför allt i England och USA. Näthatet är huvudsakligen ett manligt fenomen och det förefaller vara koncentrerat till män i yngre medelåldern, män som ofta har det gemensamt att de blandar vulgära utryck med ett akademiskt språkbruk.

I den offentliga debatten har den typiske näthataren gång på gång beskrivits som en man som desperat försöker hävda sin manlighet i en värld där könsroller snabbt förändras och luckras upp. På många sätt verkar det vara en korrekt bild av näthatet. Den som ger sig tid att följa kommentarer och debatter på nätet ser snabbt mönstret. Det är framför allt kvinnor i maktposition som drabbas. Särskilt utsatta är kvinnliga journalister som skriver om genusfrågor.

Männen som hatar kvinnor framstår som dinosaurier som vill vrida tiden tillbaka. De vill att gamla patriarkala privilegier skall återskapas. De vill återupprätta en sorts gammal manlig auktoritet, i hemmet, på jobbet, i det offentliga. De vill att folk skall lyssna på dem. De vill att kvinnor skall vara till lags.

Så långt är näthatet lätt att avkoda. Men den som ger sig tid att följa hatet upptäcker snart något annat, något som går djupare.

De ”näthatare” som jag intervjuat fick jag kontakt med via nätforumet Flashback. Jag skickade ett meddelande till ett stort antal av de män som var aktiva i ”tråden” med kommentarer till listan över Sveriges farligaste kvinnor. En av de män jag kontaktade skapade en ny tråd utifrån min intervjuförfrågan. Den tråden fick snabbt flera hundra kommentarer. Till en början deltog jag själv genom att ställa frågor av typen: ”Varför anonymitet? Varför inte öppet stå för sina åsikter?”

Att följa den tråden är som att kliva in i ett alternativt universum, en parallell skuggvärld fylld av rädsla, hat och av paranoida föreställningar om det svenska samhället. För dessa män är Sverige ett land där demokrati, yttrandefrihet och trygghet är satt på undantag. Många av dem upplever media, myndigheter och politiska organ som en enhetlig förtryckarmaskin: "Begreppet näthat är definierat av vänsterjournalister för att nedgradera de som i USA skulle kallas opinionsbildare och som där omfattas av Freedom of speach. Just Freedom of speach är inte en paradgren i Sverige, ett land som i grund och botten är totalitärt, konformistiskt och oförlåtande mot fri åsiktsbildning" skriver till exempel mannen som startade tråden Sveriges hundra farligaste kvinnor.

Och på frågan om varför anonymiteten är viktig svarar en annan: "För att ”fel” åsikter leder till stora problem med det korrupta rättsväsendet, makteliten och dess pöbel [---] Det finns ingen riktig demokrati, frihet och yttrandefrihet. Det är en bluff alltihop."

Precis samma världsbild ger Magnus uttryck för när jag träffar honom. Han säger att media och politiker lever i symbios, att ingen längre är intresserad av ”vanligt folk”.

– Nästan allt det som ni i media kallar näthat kallar jag för vanlig kritik. Men ni i media vill inte ha någon diskussion. Media har ingen trovärdighet längre.

Medan jag lyssnar på Magnus tänker jag att någonting håller på att hända i Sverige, något som snart kan få djupa och obehagliga konsekvenser. En konspiratorisk världsbild håller på att få fäste, en världsbild som genererar skräck och hat.

Flashbacktråden igen: "Anledningen till att du uppfattar saker som skrivs på Flashback som ”avvikande” åsikter är för att du är vad man skulle kunna kalla hjärntvättad av din sekt och därför har kognitiva glapp i din tolkning av omvärlden."

"´Näthatare´ och ”näthat” är en ideologisk konstruktion ägnad att sälja in ökad kontroll, övervakning, censur och sekretess. Vi är inte intresserade av din konstruerade, alternativa verklighet skapad för köpta journalisthoror."

"Tänk på att han är en journalist, ingen högutbildad människa precis. [---] Han är en förrädare som jobbar för att förstöra det här landet. Så förhoppningsvis får han sitt straff i framtiden."

Ett irrationellt svar på samhällsutvecklingen

Mycket tyder på att hatet växer och blir grövre: ”Möjligheten att vara anonym har brutit tabut mot extrema åsikter och inlett en normaliseringsprocess av dessa. Även allmänheten märker av det brutna tabut. Åsikter som tidigare bara fördes fram i avskräckande extrema sammanhang sprids nu dagligen i kommentarsfält och sociala medier”. Det skriver Bengt Westerberg i den statliga utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74).

Näthatet håller med andra ord på att förgifta det offentliga samtalet i Sverige. Hatet skrämmer till tystnad samtidigt som det förskjuter centrum i debatten mot allt extremare föreställningar om samhället.

Men hur skall allt detta hat förklaras? När jag avslutat intervjun med Magnus och vi står ute i kylan säger han:

– Näthat är fel ord. Det handlar om samhällshat. Det är precis som med killarna som bränner bilar. Det är samma hat. Vi känner oss maktlösa. Vi är föraktade.

Och jag tänker att hans påstående är en nyckel. Att vi måste lägga näthatarna på divanen och fråga: Varför hatar ni så? Och att svaret förmodligen är mycket enkelt. Att näthatet till stor del är ett irrationellt svar på en nyliberal samhällsutveckling som skapar maktlöshet, utanförskap och bitterhet.

På Flashback skriver en av de anonyma användarna: "Näthat är frustration, frustration över att aldrig någonsin bli hörd. [---] Det handlar om bristen på makt."

Bild - 2

En konspiratorisk världsbild håller på att få fäste i Sverige, en världsbild som genererar skräck och hat, skriver Mattias Hagberg i sin första artikel av två om hatet på nätet.

Chatta med Mattias Hagberg på gp.se i dag klockan 14.

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Aktuell med romanen Rekviem för en vanskapt.

Mest läst