Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Det gudomligas yttersta gräns

BOK Karl Ove Knausgård En tid för allt Översättning: Rebecca Alsberg Norstedts Per Planhammar skymtar både änglarnas och läsarnas himmel i en norsk roman. Författaren Karl Ove Knausgårds kunskap och berättarglädje når svindlande höjder och skapar en helt unik språk- och händelserymd.
Det är ofta långa tidsintervaller mellan de riktigt briljanta texterna. Ibland vet man på förhand, bara genom att lägga handen på en bok - för att tala med Stig Larsson - att den kommer att motsvara de högt ställda förväntningarna, men det är då tal om verk som man själv söker sig till. Intressantare är de som långsamt kommer till en, som trots redan initierade omdömen faktiskt vecklar ut sig till strålande solfjädrar av meningsbärande ordprakt.
Ett exempel på en sådan är den norske författaren Karl Ove Knausgårds En tid för allt, hans andra roman vars titel lånats ur Predikaren och i fjol nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris.
Vid ett tillfälle i min tidiga barndom berättade en äldre släkting för mig om det tillfälle då hon i samband med ett småländskt insjöbad hade sett en ängel. Synen bekräftade den bild av änglar som väl de flesta av oss har, vare sig vi tror på dem eller inte, den som präglats av Dorés bibliska kopparstick och renässanskonstnärernas mästerverk. Och den skrämde vettet ur mig. Med decenniers distans tänker jag nu på min släkting igen och hur mycket hade jag inte unnat henne att få läsa Knausgårds roman.
För det är om just änglarna den handlar, om dem vars yttersta betydelse är det grekiska ordet för "budbärare" och som representerar det gudomligas yttersta gräns, deras utseenden, väsen och verksamhet, de som står under Gud i den universella hierarkin och som binder samman den himmelska verkligheten med den jordiska.
Som centralgestalt har Knausgård diktat fram den fiktiva italienska teologen Antinous Bellori, född 1551. Besatt av änglar efter att själv som elvaåring ha råkat ut för dem ägnar han sex år åt att skriva "Om änglarnas natur", en spränglärd genomgång av de tillfällen då änglar förekommit i litteraturen och om en tid då de i högsta grad levt samman med människorna. Manuskriptet trycks och utkommer, men möts av kompakt tystnad. Man kan tänka sig att Bellori, om han verkligen existerat, hade avrättats för kätteri, för hans tankar utmanar i högsta grad prästerskapets sanningar, inte minst i det faktum att de påstår sig vara sanningen.
Karl Ove Knausgård tar sig emellertid an fiktionen på största allvar. Ytterst noggrant och med inlevelseförmåga utöver det vanliga skildras här i tur och ordning de första människornas utdrivning ur Lustgården, Kains brodermord, Noak och hans föräldrar, syskon och familj och den formidabla tsunami som genom syndafallet drabbade dem, Lots öde i Sodom och den apokryfiske Hesekiels uppgift att ödelägga Jerusalem, och allt detta på ett sätt som aldrig, säger aldrig, gjorts förut.
Gemensamt för samtliga berättelser i Berättelsen är att de ger bilder av de av Gud utvalda, samt att de utspelas i ett landskap märkbart likt Norge, med fjordar och allt. Från skapelse till nutid utvecklas romanen, formidabelt översatt av Rebecca Alsberg, till ett nära sexhundra sidors dokument där dåtid speglas i nuet och vice versa, där förnuft ställs mot andlighet, vetenskap mot mystik, verifierbart mot abstrakt.
Över allt svävar en ibland timid men ofta rasande Gud, "denna eviga, gränslösa och allomfattande makt, alla tings upphov och ändamål", och änglar som med upphöjt lugn, eller rent av likgiltighet, verkställer vad de är tillsagda att göra. Som läsare bländas man av en kunskapsnivå, en språkbehandling och en berättarglädje som om inte överglänser det mesta så i alla fall når svindelhöjder.
En slutsats som Knausgård drar är att nästan alla, från kalvinister till franciskaner, från alkemister till Galilei, Thomas av Aquino och Isaac Newton, från humanister till kabbalister, har haft fel i sina antaganden, för genom Bibeln "var de blinda för det gudomligas natur". Det är en tanke som lockar lika mycket som den äger sitt berättigande, för det mystika kan man givetvis inte enbart läsa sig till.
Den andra slutsatsen - som inte skall avslöjas här - frambesvärjs genom Bellori när denne ställs inför Giottos fresker i kapellet i Padua och är av det mer fasansfulla slaget, inte bara för läsaren utan för änglarna själva, för om den skulle visa sig stämma har det redan varit synd om människan i sekler.
Detta skymmer dock inte det faktum att hans roman är ett stycke magisk realism av det mest utsökta slag, som ställer frågor om språkets oändliga försök att tolka omvärlden och som omvandlar redan kända texter till en egensinnig och, hur förmätet det än kan låta, helt unik språk- och händelserymd.
Mest läst