Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Konsumtion som identitet. Finanskrisen är inte över. Den håller bara på att tappa epitetet "finans" och omstöpas till en större ekonomisk och social kris, men även en konsumtionskris, skriver Jenny Andersson. Bild: Arkivbild: Mona Loose

Det gör ont att överge tillväxtsamhället

Debatt Den ekonomiska krisen är en tillväxtens kris. Den växer nu till en social kris. Jag bävar för vad som kommer att hända när statskassorna snart sinar samtidigt som tålamodet för krislösningarna i en rad länder också börjar ta slut, skriver Jenny Andersson, forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Under de senaste decennierna har tillväxtkurvan pekat brant uppåt. I efterhand ter sig kurvan som en talande bild för den naiva ekonomism som präglar vår samtid. Själva tillväxtbegreppet är i princip inte ifrågasatt.

Tillväxt betyder inte att vi fortsätter att ha det så bra som vi har det, utan att vi ständigt får det lite bättre. Tillväxt betyder att ekonomin hela tiden växer, lite till.

Denna tanke har sedan sent 1800-tal visat sig ha en närmast magisk betydelse för västvärlden. Tillväxt betyder lite mer åt mig, utan att det nödvändigtvis blir mindre åt någon annan. Tillväxt betyder ökat konsumtionsutrymme och fler kvadratmeter. Med en växande kaka kan man skjuta på sorger och bedrövelser till en annan dag. Tillväxttanken handlar därför om mycket mer än siffror på ett papper, den är för oss direkt kopplad till social fred och samhälleligt lugn, till personlig trygghet och till och med självförverkligande.

Under efterkrigstiden blev konsumtion till ett av de främsta frihetsmedlen för en generation som hade vuxit upp med krigstid, ransonering och brist, en generation som fortfarande mindes och fick berättat för sig om fattigdom. Konsumtionen tjänade som ett slags försäkran om att man kom längre och längre bort från sådana faror.

1990- och 2000-talets tillväxtkurvor har på ett liknande sätt varit ett slags skenbar försäkran om att vi lämnat kristiden bakom oss, att nedgångar hörde till det förflutna och att ekonomin bara kunde gå uppåt. I Sverige avlöste högkonjunkturen från sent 1990-tal kristiden under decenniets första år. Så glömde vi bort massarbetslösheten, glömde köerna utanför arbetsförmedlingarna och Ian och Berts högerpopulism.

Konsumtion som utjämningsstrategi

I Östeuropa sopade samma tid bort kommunismens brist och kösamhälle och i dess ställe kom Prada och Vuitton på paradgatorna medan livslängden förkortades och analfabetismen ökade. I länder som Storbritannien och USA blev den kreditfinansierade konsumtionen till ett slags utjämningsstrategi i länder djupt präglade av klassamhället och bristen på en välfärdsstat.

Kanske var tillväxtoptimismen allra tydligast på Irland, det land som för inte så länge sedan var ett av Europas fattigaste. Under högkonjunkturen återvände en hel generation av unga hem, köpte upp föräldragenerationens nedgångna hus och släppte lös kreditkorten. Aldrig har jag träffat så rika människor. De hade enorma hus, enorma bröllop, två bilar, kristallglas och Wedgewood-porslin. Irland är ett av Europas mest skuldsatta länder. Min generation är en generation besatt av Hemmet, och besatt av krediten som medlet att nå dit.

Krisen inte över än

Att beskriva en framtid bortom finanskrisen skulle vara att utgå från att den är över. Jag tillhör inte dem som bäst kan sia om ekonomiska prognoser och vårtecken på världens marknader, men jag tror inte att krisen är över.

Jag ser tecken omkring mig: Sverige där bostadsmarknaden glatt surfar vidare på en våg av uppdämd köpvilja, mitt nya hemland Frankrike, där jag dagligen stöter på en ny grupp av tiggare.

Det är inte längre trashankarna med dåligt stavade skyltar, utan kostym- och slipsklädda representanter för en medelklass som drabbats av en arbetslöshet, som när marginalerna är små och utgifterna höga snabbt får radikala konsekvenser. Skammen lyser i deras ögon. Det är väldigt oglamoröst att vara fattig i en tid som skriker ut budskapet att var och en skall klara sig själv, även om det är på bekostnad av exploderande kreditkortskulder och bolån.

Jag bävar för vad som kommer att hända när statskassorna snart sinar samtidigt som tålamodet för krislösningarna i en rad länder också börjar ta slut. Efter tillväxtens tid kommer de sociala konflikternas tid, en tid när uppskjutna och nytillkomna rättvisefrågor bubblar upp till ytan.

Mönster i repris

Man kan anta att mönstret kommer att följa tidigare kriser: länder som Sverige, med utbyggda välfärdssystem kommer att klara sig relativt bättre, medan länder som Storbritannien, med större skillnader och mindre skyddsnät kommer att få det svårare.

Jag har i färskt minne en fras från en av EU-kommissionens expertrapporter om finanskrisen. Den löd så här: It would appear that a system that privatises gains while it socialises the losses is not politically sustainable.

På sin torra Brysselprosa är det årtiondets understatement.

Men vad krävs för att skammen ska bli en politisk sprängkraft? Och vad krävs för att hålla en kanske rättmätig ilska inom det demokratiska samhällets ramar?

Krisen är på väg att tappa epitetet ”finans” och omstöpas i en större ekonomisk och social kris. Krisen är en tillväxtens kris, en kollaps för den ekonomiska rationalitet som präglat de senaste årtiondena och ett uppenbart bevis på det ohållbara i tillväxtsiffror som drivs av opålitliga finansmarknader. Den är en förnuftskris, eftersom vi trodde på dessa saker och nu inte riktigt vet vad vi ska tro på.

En konsumtions- och identitetskris

Krisen är även en konsumtionskris, därför att mindre marginaler och större utsatthet under de kommande åren kommer att tvinga människor att prioritera bland sina utgifter. Och eftersom konsumtion är ett av våra grundläggande sätt att uttrycka vår identitet på i dagens samhälle så är krisen också en identitetskris.

Då tillväxtbegreppet som få andra begrepp sammanfattar vår bild av framtiden så är krisen också en framtidskris. Och förstås är den också en klimatkris. Eller rättare sagt, den kris som under lång tid präglat människans relation till naturen börjar nu att gå mot sitt absoluta sammanbrott.

Krisen är långt ifrån slut. Det som förhoppningsvis lider mot sitt slut är den hejdlösa tillväxtoptimismen, den enorma tilltron till ökande kurvor som lösningen på alla samhällsproblem.

Är det ett slags historiens ironi att Romklubbens kurvor, när de först publicerades i början av 1970-talet möttes med kritik om nolltillväxt och domedagsscenarier, i dag fått sitt stora genomslag i klimatpanelerna?

Ingen ifrågasätter längre tillväxtens ohållbarhet, och samtidigt är vi så ovilliga att släppa taget. Det gör ont, att byta framtid.

Jenny Andersson,

docent i ekonomisk historia

Bild - 2

Docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Verksam som forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Författare och krönikör i tidskriften Fokus.

Mest läst