Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Det går trögt att växla spår

    Tekniskt möjliga miljöåtgärder måste ses som politiskt möjliga.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Tågvisslan har ljudit från FN:s klimatpanel (IPCC). Det ger anledning till såväl hopp som panik.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Snabbtåget måste avgå från stationen inom kort. Vi måste få minskningståget på rätt spår. Så lät det i SVT:s intervjuer med ordföranden Rachendra Pachuri respektive Ottmar Edenhofer, som har varit ordförande för arbetet med den tredje rapporten.

    Att det brådskar har ju visserligen varit uppenbart länge. Miljökonsekvensbeskrivningarna i denna senaste delrapport avviker inte från de tidigare. Men IPCC understryker än tydligare det som egentligen borde ses som en självklarhet, att det åtgärderna blir dyrare ju längre man väntar.

    Man kan i detta sammanhang tolkas som en rad olika aktörer, från den enskilde medborgaren till stater i samverkan. Det är dock på det internationella samfundets axlar som det tyngsta ansvaret vilar. Förmår det klara sitt uppdra?

    – Med tanke på att vi står inför en planetär nödsituation får vi vara tacksamma för att allt inte bröt samman, sade Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet och en av rapportförfattarna.

    Vad han syftade på var forskarnas svårigheter att enas om formuleringar som kunde uppfattas som känsliga, svårigheter som gjorde att presentationen av delrapporten fick skjutas fram. Sådana utdragna processer är förvisso inte ovanliga i sådana här sammanhang. Å andra sidan, om orden måste vägas på guldvåg i en vetenskaplig rapport som främst skall vara ett faktaunderlag för politiska beslut, vad kan då inte hända när politikerna själva sätter sig vid förhandlingsbordet?

    Enligt miljöminister Lena Ek, nyss hemkommen från Washington, har klimatfrågorna åter fått högre dignitet inom Världsbanken, Internationella Valutafonden och finansvärlden. Att miljöekonomerna i panelen lagt sig vinn om att betona den samhällsekonomiska nyttan av klok klimatpolitik är förstås av vikt för debatten i allmänhet med också för kommande politiska förhandlingar.

    Samtidigt kan annan, mindre väntad och mer akut, utveckling inom världspolitiken bidra till att försämra det internationella förhandlingsläget. Krig på europeisk mark kan sätta spår även i förhandlingsviljan vad gäller miljöavtal, precis som den världsekonomiska krisen tidigare bidragit till sänkta miljöambitioner.

    Forskarna har, i den tredje rapporten, varit tydliga med vilka åtgärder som behövs: ekonomiska styrmedel som för oss från det oönskade till det önskade, från beroende av fossila bränslen till förnyelsebar energi och mindre energiförbrukning. Hoppet ligger i att detta inte enbart kostar. Länder som ligger i framkant, förstår att uppmuntra satsningar på klimatsmart teknik, exempelvis energieffektivt byggande, kan snart sitta med ess på hand.  

    GP 15/4 -14