Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Magnus Norell, terrorismforskare. Bild: Bild: Osama Sami / TT

"Det går inte att bomba bort"

Debatt I Väst finns fortfarande en rädsla för att erkänna IS religiösa och ideologiska rötter. Här hävdas fortfarande att IS ska bombas till underkastelse, trots det omöjliga i att bomba bort en ideologi. Att stödja de sekulära krafter som finns i Mellanöstern är en betydligt bättre väg att gå, skriver terrorismforskare Magnus Norell.

"Rent generellt kan man säga att kampen inom islam pågår mellan muslimer som å ena sidan omfamnar den moderna världens värderingar i form av frihet, individuella rättigheter, jämställdhet mellan könen och demokrati och å andra sidan muslimer som motsätter sig dessa värderingar och insisterar på ett (radikalt) sharia-baserat rättssystem. Varje muslim som ifrågasätter denna version av islam anses som kättare, eller värre, som avfälling och skall dödas."

Citatet ovan kommer från en artikel publicerad av Gatestone Institute i september 2014, strax efter att den USA-ledda koalitionen börjat bomba mål i Syrien och Irak. Författaren, Salim Mansour, är en palestinsk forskare och en representativ företrädare för den debatt i det muslimsk-arabiska Mellanöstern som fått förnyad kraft sedan IS utropades som det nya kalifatet sommaren 2014.

Vad denna diskussion och debatt i första hand går ut på är att för att i grunden lyckas besegra IS (och all annan form av Islamism), måste det till en uppgörelse med några av islams grundtankar; en teologisk omtolkning av vissa grundpremisser och en tydlig åtskillnad mellan religion och politik, det vill säga en privatisering av religionen. Detta beror på att individer som Mansour (och många andra), långt snabbare än politiker, forskare och journalister i Väst, begrep att IS verkligen är en islamisk stat, med en ideologi fast förankrad i islamisk teologi. Och för att besegra IS krävs därför en direkt ideologisk strid med IS på deras egen teologiska planhalva. Det är dessutom en strid som måste ledas av muslimer eftersom det handlar om en uppgörelse med den egna religiösa traditionen.

Inte ensam att se behovet

Den citerade Salim Mansour är inte ensam om att inse behovet av de omvälvande diskussioner som är högst angelägna att påbörja. Redan innan IS steg fram på arenan fanns den debatten och här hemma har individer som Hanna Gadban gått i bräschen. Men sedan förra sommaren har ett ökande antal debattörer från olika delar av samhället runt om i Mellanöstern tagit ton och argumenterat för både en uppgörelse med, och en reformation av islam.

Tyvärr finns det inga betydande tecken på att de insikter som Gadban och Mansour representerar ännu nått beslutsfattare i Väst. Här finns fortfarande en rädsla för att erkänna IS religiösa och ideologiska rötter. I Väst hävdas det fortfarande att IS ska bombas till underkastelse, trots det omöjliga i att bomba bort en ideologi. Detta underströks igen vid G20-mötet i Turkiet, där det faktum att Turkiet (tillsammans med Iran och Ryssland) i hög grad utgör en del av problemet med IS och det sönderfallna Syrien självklart inte togs upp. I stället trappades bombattackerna mot IS-mål upp, trots att dessa främst kommer att leda till fler döda civila, ytterligare förstörd infrastruktur och fler flyktingar.

Det finns inget konkret strategiskt tänk kring hur framtiden ska se ut, även om IS kanske kan besegras militärt. Och så länge det inte finns någon strategi för hur marktrupper ska sättas in mot IS, lär en militär seger vänta på sig.

En sorts Marshallplan krävs

I tillägg till de ovan beskrivna behovet av en inommuslimsk debatt om islams framtid i ett modernt samhälle, behövs således en strategisk plan för hur en militär insats skall bli effektiv, samt hur den politiska ordningen skall se ut ”dagen efter” den militära segern är vunnen. För att knyta ihop dessa båda delar krävs en sorts Marshallplan för området. Men så länge Ryssland, Iran och Assads regim å ena sidan, och USA, GCC-länderna och vissa EU-länder, å den andra sidan, drar åt helt olika håll, kommer inte någon hållbar lösning att se dagens ljus.

IS ses fortfarande av Västvärlden som en sorts mer brutal version av al-Qaida. IS betydligt mer sofistikerade strategiska tänkande kring vad en islamisk stat ska vara, dess betoning av hur ett liv i en sådan stat ska organiseras samt att IS ledare gjort vad bin-Laden och andra al-Qaidaledare bara talade om i teoretiska termer – nämligen bildat ett nytt kalifat – är parametrar som ännu inte tas med i diskussionen om hur IS ska besegras. De grundläggande förhållanden mellan religion och politik i islam; kopplingen mellan olika former av islamism – både militant och icke-militant – samt radikal islams betydande inflytande för hur islam har definierats i Väst (trots det faktum att endast en liten minoritet av muslimer i Väst tillhör dessa inriktningar), har sammantaget lett till en situation där ett betydande kunskapsunderskott råder visavi IS.

Kraftfullt försvar av demokratin

I tillägg till de militära och säkerhetspolitiska åtgärder som måste till – som att knyta ihop flyg- och markstridskrafter i operationen mot IS; framtagandet av en Marshallplan för återuppbyggnad av i första hand Syrien; bättre kontroll på migrantströmmarna till Europa; tuffare åtgärder för de som frivilligt ger sig av för att slåss med IS – behövs att vi i Väst fullt ut stöder de reforminriktade krafter som tagit ideologisk strid mot islamismen. Det behövs också ett mer kraftfullt försvar för de under lång tid tillkämpade rättigheter som våra demokratiska samhällen faktiskt vilar på; till exempel yttrandefrihet (inklusive satir, hån och tuff kritik mot alla former av religiösa och politiska åskådningar); det självklara att jämlikhet råder; att absolut gå emot alla former av segregering, vare sig det gäller kommunala badhus eller politiska församlingar, bara för att ta några exempel.

Dagen efter dåden i Paris skrev Adnan Hussein, chefredaktör för den irakiska tidningen Al-Mada, en salt artikel med titeln: ”This is our terror, we are responsible”. Hans tes var att dåden i Paris var en direkt följd av en lång period där islam, som det företrätts av religiösa ledare, i skolor och i media, lagt grunden till terror av det slag vi såg i Paris. Slutsatsen i artikeln var ett kraftfullt argument för behovet av en intern reform som gör upp med dessa destruktiva teser. Röster som Mansours och Husseins blir allt vanligare i Mellanöstern (och här hemma) och i dessa röster ligger ett hopp om att framtiden går att förändra och terror i islams namn kan stoppas.

Magnus Norell

forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik i Mellanöstern, aktuell med boken ”Kalifatets Återkomst” (eget förlag) som släpps i dag.

Bild - 2
Mest läst