Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det är svårt att anklaga Ann-Sofie Hermansson för röstfiske

En månad kvar till valet. Då satsar Socialdemokraternas toppnamn i Göteborg all sin kraft på att debattera identitetspolitik. Även om det är befriande att någon faktiskt vågar prata om ideologier och politisk teori, så kan man undra varför. Och vad det kommer att leda till.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Det brukar heta att valrörelsen är den tid då politiker lovar allt till alla – fler bostäder, högre pensioner, lägre skatter – men just nu är det svårt att anklaga kommunstyrelsens ordförande och Socialdemokraternas förstanamn Ann-Sofie Hermansson för att spela med i det spelet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Istället har hon fastnat i frågan om extremism och identitetspolitik.

20 inlägg sedan Burka Songs

Sedan debatten om visningen av Burka Songs 2.0 tog fart i våras har Ann-Sofie Hermansson – vid sidan av ett antal debattartiklar – skrivit inte mindre än 20 inlägg på sin blogg som helt eller delvis handlar om frågorna, mer än dubbelt så många som alla andra ämnen tillsammans.

Det är onekligen svårt att se det här som röstfiske.

För inte vinner man väl val på uppmaningar om att skrota identitetspolitiken?

Som Ann-Sofie Hermansson själv konstaterar är frågan snårig. Enkelt uttryckt handlar identitetspolitik om ett sätt att se strukturellt förtryck, som rasism eller kvinnoförtryck. Kritiken, som ofta kommer från höger, går i regel ut på att identitetspolitiken inte ser människor som individer utan klumpar ihop alla som till synes är lika till en grupp.

Ett konsekvent nej

I en debattartikel i GP på tisdagen skriver Ann-Sofie Hermansson och Nalin Pekgul bland annat att identitetspolitiken hämmar åtgärder mot hedersförtryck och extremism, och att "ingen kan eller bör tala för någon annan grupp". De landar ned i slutsatsen att det är "nödvändigt att säga nej till identitetspolitiken och dess brister".

Man kan förstås fundera på om det går att vara så konsekvent. Innebär det i så fall att det är slut på varvade listor eller att målsättningen om lika många kvinnor som män i regeringen bör skrotas? Och kan något parti i så fall säga sig representera till exempel arbetarrörelsens intressen?

Eller ska man kanske se utspelet som en återgång till 1970-talets socialdemokrati, alltså tiden som häcklats för att vara ett "DDR-Sverige" där allt och alla skulle pressas in i samma mall?

Detta kan förstås vara spännande att grubbla över, men det är nog inte fullt lika lättillgängligt som löften om satsningar på kollektivtrafik eller fler bostäder.

Slår mot samarbetspartierna

Intressant är också att Ann-Sofie Hermansson så konstant riktar udden i sina inlägg mot samarbetspartierna. I en debattartikel i Expressen för ett par veckor sedan anklagade hon Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att inte klara av att sätta gränser mot extremism. I debattartikeln om identitetspolitik är det Feministiskt initiativ som får kritik, för att de är "bärare av denna politik".

LÄS MER: Det rödgröna styrets interna strider har inte tagit semester

Ett sätt att berätta att det rödgröna samarbetet är över och förbi?

Eller bara ett sätt att visa var Socialdemokraterna sätter sina gränser?

Något som måste sägas

Nej, det är inte helt lätt att förstå varken bakgrunden, tajmingen eller vad Ann-Sofie Hermanssons korståg mot extremism och identitetspolitik ska leda till. Men på ett sätt går tankarna till Fredrik Reinfeldt och sommartalet för fyra år sedan – då han sa att det ökade flyktingmottagandet kommer att kosta och uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan – som blev ett slags avskedshälsning han alltid kommer att bli ihågkommen för.

Kanske tycker hon helt enkelt att detta är så viktigt att det måste sägas. Även om det inte är vad som förväntas just nu och oavsett vilka följder det får.