Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
ta15f139 (kopia)

Bild: JESSICA GOW, TT

Det är aldrig den mobbades fel – aldrig någonsin!

Debatt Det finns en lösning på varje mobbningsärende. Men det förutsätter ett positivt samarbetsklimat mellan alla berörda parter och ett arbete som får ta den tid som krävs under kunnig och engagerad skolpersonals ledning, skriver antimobbningsexpert Christer Olsson.

Inget barn föds elak, och jag påstår också,att det inte finns några genetiska anlag som predestinerar någon till att bli en framtida översittare.

Ändå finns det elever som utför onda, maliciösa handlingar mot andra elever, medvetet och med uppsåt att orsaka sitt offer känslomässig och/eller fysisk smärta. Skändligheter som inte bara bryter mot Skollagens nolltolerans med anmälnings- och handlingsplikt, utan ganska ofta också har sitt speciella lagrum i Brottsbalken, exempelvis misshandel, olaga tvång, olaga hot, sexuellt ofredande, olaga frihetsberövande, bötning (utpressning) och/eller olika former av elektronisk mobbning.

Farlig illusion att förneka

Att förneka eller förminska detta är en farlig illusion som i allra högsta grad försvårar möjligheterna att förändra strukturella mönster.

Illgärningar som har sitt lagrum i Brottsbalken skall, enligt min mening, alltid polisanmälas av skolledare. Skolan får inte vara en frizon för brottsliga handlingar.

Det är oftast omgivningen, aktiva hantlangare, och passiva medlöpare, som möjliggör att mobbare kan hålla på i månader och år. Det krävs en ondskans ring som förstärker mobbarens destruktiva stolthet och lämnar offret ensamt med starka känslor av skam.

Några brevutdrag hämtade från min egen digra samling:

* ”Som en vissen blomma stapplar jag ur sängen. Jag kan inte låta bli att tänka på dagen som ligger framför mig. Dom hårda orden, slagen och sparkarna. Snälla någon hjälp mig. Snälla.”

* ”Jag är en tjej på tolv år, och jag har blivit mobbad i tre år. Det känns som tusen år när jag varje dag blir retad och slagen. En gång i fyran, stod jag inte ut längre, utan jag sprang till en sjö i närheten och tänkte dränka mig.”

* ”Under en middagsrast beordrade mina särskilda bödlar mig att klä av mig naken. Jag nekade självklart, men efter en stunds övertalning med knytnävarna, insåg jag att det var bäst att lyda. Sedan kom örfilarna, som snart byttes ut mot ett hopprep. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte låta bli att gråta, men till slut kunde jag inte hålla emot.”

Offret skuldbeläggs ofta

När mobbning och kränkning har upptäckts på en skola händer det inte så sällan att offret skuldbeläggs.

Min egen, mer än fyra decenniers erfarenhet av att arbeta med dessa frågor är; när förtvivlade föräldrar och elever kontaktar mig så berättar de ofta att skolpersonalen tycker ”att de har sig själva att skylla”.

Vid en granskning av anmälningar till Barn- och elevombudet, förekommer ofta att skolor lägger skulden på offret. Vilken helvetisk situation för den mobbade. Först bli kränkt och sedan själv få bära skulden.

Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker! Aldrig!

I ett positivt samarbetsklimat mellan alla berörda parter, och om arbetet – under kunnig och engagerad skolpersonals ledning – får ta den tid som krävs, har jag svårt att inte se en lösning på varje mobbningsärende.

Hur ser jag då på föräldrar som gör sina egna barn en björntjänst genom att metodiskt obstruera och vägra samarbeta, kanske förneka, ja, till och med försvara sitt barns destruktiva beteende?

Då menar jag att beslutet inte längre är förhandlingsbart. Tyvärr finns skolor som vid sådana tillfällen exponerar en oförsvarbar feghet.

Skollagen ger bland annat möjlighet till:

* Tillfällig omplacering inom den egna skolan. Det kan innebära särskild undervisningsgrupp eller enskild undervisning. (Skollagen 5 kap. 12 §).

* Tillfällig placering på annan skola. (5 kap. 13§).

* Elever i kommunala grundskolor och grundsärskolor kan också flyttas permanent till en annan skola. (10 kap. 30§ och 11 kap. 29§).

Sedan finns det lyckligtvis översittare i det här läget som är mycket klokare än sina föräldrar.

* ”Så jag ringde till den här flickan och grät när jag bad henne om ursäkt i telefon. När hon förlät mig, så kändes det som en stor tyngd lyftes från mitt hjärta.”

Christer Olsson

leg psykolog, föreläsare och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”

Mest läst