Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Dennis Lehane hör röster<br> ur det förflutna

    Författaren Dennis Lehane grävde ner sig i några historiska dagar i Boston och kom efter fem år ut med sin längsta roman. Han vill aldrig göra om det. Nu har han till sin stora glädje börjat höra en kul röst som han trodde var försvunnen för alltid, privatdeckaren Patrick Kenzie.
    - Det har varit en exceptionellt svår bok att skriva, säger Dennis Lehane om nya romanen Ett land i gryningen.
    Han förklarar att på grund av dess väldiga omfång har svårigheten särskilt legat i att hålla ångan uppe hela berättelsen igenom. Några exemplar av den drygt 760 sidor tjocka boken står travade i fönstret intill honom där han sitter på ett flott hotell i Stockholm och ger intervju efter intervju. Intresset är stort för den framgångsrike författaren som skrivit åtta romaner, varav tre blivit filmatiserade.
    Senare på kvällen ger han ett utsålt författarsamtal på Kulturhuset och blommar upp på scenen där hans humoristiska ådra bryter igenom ordentligt. Samtidigt blir det tydligt att det mesta ligger färdigformulerat och han bör vara rätt trött på sin egen röst när han bänkar sig i flygsätet på väg hem till frun i Florida. Stundtals låter han som en uppskruvad högläsning ur mitt anteckningsblock.
    Däremot lämnar han sitt irländska arv orört, så jag bläddrar tillbaka dit först.
    Dennis Lehane säger att det varit direkt avgörande för att han blev författare. Både hans mamma och pappa lämnade den gröna ön för Boston och tog sina irländska traditioner med sig.
    - Det må ha varit 1970-talets Boston jag växte upp i, men när jag klev över tröskeln var det 1940-talets Irland, säger Dennis Lehane.
    - Varenda fredag och lördag kom släkten hem. De rökte cigarrer, drack och berättade historier. Hela tiden. Och när de fått tillräckligt mycket i sig började de sjunga. Det är klart att det gjorde intryck på mig som liten pojke att nonstop få höra alla dessa berättelser.
    Men till skillnad från resten av familjen undviker han att sjunga.
    - Jag kan inte ta en ton. Jag fick inte den genen, den fick min bror, säger Dennis Lehane och skrattar.
    Han är upprymd över den politiska utvecklingen i USA. Det är helt fantastiskt, tycker han, att Barack Obama blivit vald till president utifrån sina meriter och inte för sin hudfärg.
    - Det känns som om solen tittar fram bakom ett väldigt stort moln, säger Dennis Lehane och skiner ikapp med bilden han just levererat.
    - Vad det kommer att innebära vet ingen. Han sitter verkligen i skiten. Jag vet inte om Abraham Lincoln eller om ens Gud skulle kunna städa upp det. Men det är ett hoppfullt tecken att vi inte köpt samma gamla politik om skräck och hat.
    För fem år sedan kände sig Dennis Lehane uppgiven över så väl den teknologiska utvecklingen med dess alltmer datorbaserade umgänge, som det politiska förloppet i hans hemland med terroristkrig och patriotlagar. Han ville ta en paus från samtiden och började blicka bakåt.
    Han behövde inte läsa länge om polisstrejken i Boston 1919, en stor händelse i amerikansk historieskrivning, innan han insåg att den krävde en episk roman. I första hand var det dramatiken som fascinerade honom, att en hel stad plötsligt stod utan poliskår och att det inom femton minuter ledde till våldsamma upplopp på gatorna.
    Efter ett års utforskningar började han skriva och efter hand fick karaktärerna liv, dels den rebelliske polisen Danny som lierar sig med fackföreningsrörelsen, dels Luther, en svart man på flykt undan ett brott. De vävs samman med flera verkliga personer från det förflutna, inte minst basebollstjärnan Babe Ruth som fungerar som ett slags snabbspolningsknapp när författaren vill avancera i handlingen.
    Även om händelserna utspelar sig för 90 år sedan då första världskriget just tagit slut, klingar mycket bekant. Det är finansiell kris, det är terroristers attentat och det är myndigheternas allt hårdare handskar när de inskränker folks frihet och piskar upp rädsla för det främmande.
    Dennis Lehane säger att han började upptäcka de historiska likheterna först sedan han arbetat med projektet ett tag.
    - Mitt jobb blev snabbt att vara en journalist. Jag insåg att jag bara skulle rapportera och inte hoppa upp och ned och ropa: Fattar ni? Det skulle vara nästan omöjligt att missa hur händelserna från den tiden innehåller en mängd speglar till vår tid.
    Boken gavs ut i september i USA och det svenska förlaget är snabbast i Europa på att ge ut den. Den har fått genomgående goda recensioner, samtidigt som de flesta kritikerna klagat på översättningen.
    - Jag kan inte kontrollera det och tänker inte oroa mig. Jag hoppas på det bästa, men tills jag lär mig svenska & Jag har alltid haft god respons i Sverige och eftersom jag haft samma översättare hela tiden vet jag inte hur dåligt det kan vara, säger Dennis Lehane som är översatt till 26 språk.
    Sedan Clint Eastwood gjorde om hans roman Rött regn till Mystic river är han het i Hollywood. Martin Scorsese jobbar som bäst med att slutföra filmatiseringen av Lehanes roman Patient 67, vilken beräknas gå upp på biograferna nästa höst. Ett filmbolag har även köpt rättigheterna till Ett land i gryningen som är tänkt att regisseras av Sam Raimi.
    - Jag önskar dem lycka till, säger Dennis Lehane.
    Själv vill han aldrig mer skriva en så lång roman, men han har fattat tycke för berättelsens båda huvudkaraktärer. Han tänker återvända till dem i mindre skala längre fram.
    Men nästa bok blir en ny deckare med Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Dennis Lehane säger att kreativa processer framstår som galenskap när de beskrivs och berättar att alla hans berättelser täljs ur de röster han hör inne i huvudet.
    För nio år sedan tystnade Patrick Kenzies röst och författaren var övertygad om att det aldrig mer skulle bli någon bok om paret som löst fall i fem böcker, senast i Svart nåd.
    - Det jag mest saknat med Patrick är att jag inte skämtat lika mycket. Han var rolig. Jag vet inte om det framgår på svenska, men på engelska var han rätt kul.
    Han har testat att skriva ett kapitel och redan på första sidan höjde privatdeckaren rösten och drog till med ett skämt.
    - Jodå, han är tillbaka, tänkte Dennis Lehane.
    - Men det skulle aldrig gå att översätta, säger han och tillägger att lustigheten är en referens till en idrottsperson som är totalt okänd utanför USA.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.