Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

"Den tredje revolutionen är Ukrainas hopp"

Det mycket viktigt att EU fortsätter att ge sitt stöd till Ukrainas nya regering, men det är förmodligen ännu viktigare att man stöttar nya människor utan något bagage i form av korruption, nepotism eller tvivelaktig affärsverksamhet, skriver Mykola Rjabtjuk.

Bohdan Soltjanyk, en tjugonioårig doktorand vid Ukrainas katolska universitet, sköts ihjäl av en krypskytt mitt i centrala Kiev i torsdags morse, tillsammans med dussintals andra demonstranter som blev dödade samma dag, när regeringen drog i gång sin så kallade ”antiterroroperation”. Jag kände Bohdan personligen, och jag skulle verkligen önska att alla terrorister i världen var som han.

Jag kände honom eftersom han var vän med min dotter – en av de många begåvade människor runt om i Ukraina som hon hade kontakt med för att genomföra olika projekt eller bara för att utbyta tankar och nyheter via Facebook. Många av dem var vänstermänniskor och vissa stod till höger, men deras häftiga ideologiska diskussioner blev aldrig personliga. De hade lärt sig att skilja mellan åsikter och människor – något som är ganska ovanligt i min generation och praktiskt taget inte existerar bland de ännu äldre.

Bohdan hade alltid stått för försoning. ”När det finns så många människor som är frustrerade och passiva”, menade han, ”så bör vi välkomna all medborgerlig aktivitet, trots våra ideologiska motsättningar. Människor förändras genom processen att samarbeta – när de samlas på gatorna, målar plakat, skriver upprop, publicerar egna tidningar eller tidskrifter eller flygblad, kämpar för sina rättmätiga rättigheter och intressen.”

Han stod på Majdan redan från första början, och han var en obotlig optimist: ”Titta på de här människorna”, sa han entusiastiskt till min dotter, ”titta på deras engagemang och solidaritet! Man måste verkligen stanna kvar hos dem och kämpa för ett bättre land!”

Det är fortfarande inte helt klarlagt vem som gav ordern om blodbadet den dagen, men faktum är att de flesta offer blev skjutna med hög precision i huvudet eller bröstet – ett tydligt bevis på att huvudsyftet med ”operationen” var att döda.

Själva etiketten ”terrorister” på demonstranterna var faktiskt helt ny i Ukraina. Innan Janukovytj kom tillbaka från Sotji (där han träffade Putin i samband med OS-invigningen, reds anm) utmålades demonstranterna som ”radikala”, ”fascister” och ”kuppmakare” i den regeringsvänliga propagandan, men de högsta myndighetsrepresentanterna avstod i de flesta fall från sådana benämningar. Så länge som de förhandlade (eller låtsades förhandla) med ledarna för oppositionen föredrog de att skilja mellan ”fascister” och ”radikala” å ena sidan och de ”sundare” falangerna bland demonstranterna å den andra, och uppmanade de senare att ta avstånd från de förra.

När den Putinska termen ”anti­terror­operation” plötsligt dök upp i Janukovytjs språkbruk efter Sotji var detta mycket illavarslande. Det betydde att allt var tillåtet och att man måste räkna med det värsta. Anne Applebaum påpekar att det var ”den termen som gav de ryska soldaterna carte blanche för att ödelägga den tjetjenska huvudstaden Groznyj 1999. Det var därför så många blev skräckslagna när Ukrainas försvarsministerium varnade för att armén ’skulle kunna användas i antiterroroperationer på ukrainsk mark’.” (Washington Post 21/2 2014)

Genom att utan misskund döda nästan hundra demonstranter har regimen helt förlorat sin legitimitet – både inom landet och internationellt. Tvärtemot regimens förhoppningar flydde inte demonstranterna på Majdan efter blodbadet utan stod sturskt kvar. Nya människor från hela landet skyndade dit för att ge dem sitt stöd, och de tog sig förbi polisavspärrningar och vägspärrar. Lokala förvaltningar i de västra regionerna tog makten i egna händer, tog kommandot över den lokala polisen och förklarade att man inte längre underordnade sig centralmakten.

Utsikten till inbördeskrig i ett land med fyrtiosex miljoner invånare gjorde att EU till sist tvingades att gå från ord till handling och göra sanktionerna mot Ukrainas makthavare till verklighet i stället för önsketänkande. Precis som man kunde förutse utlöste detta en splittring inom det styrande partiet, då fler och fler av dess medlemmar skyndade sig att ta avstånd från regeringens kriminella politik. Inom ett dygn rasade regimen som ett korthus, ungefär som när Sovjetmakten föll 1991, eller när dess östeuropeiska allierade föll två år senare.

På den tiden blev Ukrainas rörelse för demokrati och nationell självständighet kapad av den kommunistiska nomenklaturan, som gjorde sig av med sina partimedlemskap men inte sina gamla vanor.

2004 gjorde ukrainarna ett andra försök att fullborda det som var oavslutat. De organiserade en spektakulär, fredlig revolution, den så kallade orange revolutionen, som förde nya människor till makten men inte lyckades genomföra de institutionella förändringar som så väl hade behövts. De lät sina ledare leka med reglerna i stället för att följa dem, och denna laglösa, dysfunktionella demokrati blev ett sådant fiasko att den orange väljarkåren straffade ledarna genom att stanna hemma och se på när Janukovytjs anhängare med knapp majoritet röstade fram honom till regeringsmakten.

Resultatet blev, som vi vet, katastrofalt. På mindre än fyra år ödelade presidenten och hans medarbetare allt som återstod av det oberoende domstolsväsendet, de privatiserade polisen och säkerhetstjänsten och såg i praktiken till att både Ukrainas politik och ekonomi hamnade i händerna på ”Familjen”: presidenten, hans två söner och deras närmaste vänner, varav de flesta kom från deras hemregion Donbas.

I det här läget blev den tredje ukrainska revolutionen beklagligt våldsam och följde snarare det rumänska mönstret än det polska, östtyska eller tjeckoslovakiska. Det var faktiskt precis vad Alexander Motyl, professor i statsvetenskap på Rutgers­universitetet i USA, förutsade för ett år sedan, när han skrev att sannolikheten för att det ska uppstå massvåld är mycket hög när ett samhälle förödmjukas och exploateras, när förtryckarna tycks vara sårbara och svaga och när det finns individer eller grupper med våldsamma avsikter.

”De två första förutsättningarna är redan på plats i Ukraina”, menade han, ”och båda kommer bara att förstärkas i takt med att ekonomin fortsätter att stagnera och Regionernas parti fortsätter att plåga befolkningen. Den tredje förutsättningen skulle lätt kunna uppstå, speciellt om en bräcklig despotisk regim själv tar till våld. Svaga regimer använder ofta våld i hopp om att kuva den inhemska oppositionen. Men det mest sannolika är att deras våld bara lockar fram en våldsam motreaktion hos individer och grupper med radikala tendenser i sam­hället.” (World Affairs 10/1 2013)

Att röja upp på hemmaplan är den viktigaste uppgiften för Ukrainas nya regering. ”Efter den omfattande ödeläggelse av samhällsinstitutionerna som Janukovytj och Regionernas parti har åstadkommit kommer Ukraina att behöva återuppbyggas uppifrån och ner”, anser Alexander Motyl. ”Enbart reformer kommer inte längre att räcka. Inte ens ’radikala reformer’ är en helt adekvat beskrivning av de stora politiska förändringar som Ukraina måste genomgå för att kunna återuppstå ur ’Janukovytj-ruinerna” stärkt och vitaliserat, inte försvagat och lamslaget.”

Men problemet är att Ukrainas nya regering inte bara har denna strategiska uppgift att ta itu med, utan också mängder av triviala frågor, som att betala inhemska och internationella skulder, upprätthålla ordningen och hindra försök till självsvåldig rättskipning mot de mest hatade representanterna för den gamla regimen.

Under de här omständigheterna är det mycket viktigt att EU fortsätter att ge sitt stöd, men det är förmodligen ännu viktigare att man stöttar nya människor utan något bagage i form av korruption, nepotism eller tvivelaktig affärsverksamhet i det förflutna. Gamla politiker som Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko bör hålla sig borta från den politiska processen – de hade ju chansen att bygga det nya Ukraina 2005 men misslyckades på det mest beklämmande sätt.

Efter de dåliga erfarenheterna från de två tidigare revolutionerna anser de flesta ukrainare i dag att Majdan måste vara kvar – åtminstone ett tag – och hålla ögonen på den nya regeringen. Priset för den nya revolutionen var så många begåvade och modiga människors liv, och Ukrainas politiker har därför helt enkelt ingen moralisk rätt att förstöra den genom att försöka driva igenom sina egna egoistiska, inskränkta och provinsiella intentioner.

Översättning: Helena Hansson

Bild - 2
Mest läst