Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Måns Langhjelm

Demokratins klimatfråga

Kultur Förändringarna i den svenska mediebranschen riskerar att få stora konsekvenser. I tre artiklar kommer GP kultur att genomlysa risker, bakgrund och politikens möjligheter i det nya mediesamhället. Först ut Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, som skriver om vikten av att se mediefrågor som demokratifrågor.

Mediernas kris - del 1 av 3

Mediernas kris - del 1 av 3

Att den svenska tidnings- och mediebranschen befinner sig i en svår omställningsprocess har knappast undgått någon som följer utvecklingen. Denna omställningsprocess, eller kris, uppträder i åtminstone två skepnader. Den ena handlar om förändringar av de redaktionella resurserna – kanske även ambitionerna – och den andra om förändringar av människors medieanvändning. Sammantaget förstärker de varandra på ett sätt som riskerar att leda till stora demokratiska utmaningar. Den verkliga krisen handlar nämligen inte om tidnings- eller mediebranschen. Den verkliga krisen handlar om demokratin och dess långsiktiga förutsättningar att fungera.

När det gäller de redaktionella resurserna har de under det senaste decenniet minskat hos i princip alla redaktioner runt om i landet. Sparpaketen har duggat tätt. Enligt en studie av Gunnar Nygren och Kajsa Althén minskade svensk press antalet lokalredaktioner med 36 procent mellan 2004 och 2014, samtidigt som antalet redaktionella tjänster minskade med 25 procent.

 

När det gäller medieanvändningen har utvecklingen under de senaste decennierna inneburit att det totala medieutbudet har expanderat kraftigt. Trots ökad parallellanvändning av olika medier är människors tid och möjlighet att ta del av olika medier begränsade. Det ökade medieutbudet leder därmed till ökad konkurrens om människors uppmärksamhet och till att människor tvingas att bli allt mer selektiva i sin medieanvändning. Ju mer selektiva människor tvingas vara, desto större betydelse får samtidigt deras intressen och preferenser. Ökad valfrihet innebär oftast ökat valtvång. Samtidigt har traditionella normer om att man bör läsa tidningen och följa nyheterna försvagats, inte minst bland yngre grupper. Värst drabbade är morgontidningarna, där den regelbundna läsningen (på papper) sjönk från 88 till 56 procent mellan 1986 och 2013. Så sent som för bara några år sedan låg den på över 70 procent.

Sammantaget leder medielandskapets förändringar inte bara till att det blir allt svårare för olika medier att behålla sin publik, utan också till ökade skillnader i medieanvändning mellan olika grupper. Lite förenklat kan man säga att det expanderande medieutbudet har gjort att det har uppstått parallella paradis för olika grupper av människor.

Å ena sidan har den totala informationsmängden ökat kraftigt, och för dem som är intresserade av politik och samhälle har det aldrig varit lika enkelt som nu att hitta kvalificerad nyhetsjournalistik och information av annat slag. Å andra sidan har det icke-journalistiska medieutbudet ökad mycket mer än det journalistiska utbudet, och för dem som inte är intresserade av politik och samhälle har det aldrig varit lika enkelt som nu att undvika allt vad nyhetsmedier och samhällsinformation heter. Samtidigt har det blivit allt enklare för människor att söka sig till alternativa informationskällor som bekräftar de åsikter och verklighetsuppfattningar, ja fördomar, som man redan har.

Forskning visar också att två grupper av medieanvändare har ökat i storlek under de senaste decennierna. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av olika nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som knappt tar del av några nyhetsmedier alls. Forskning visar också att det politiska intresset, tillsammans med ålder, har blivit viktigare för att förklara människors konsumtion av nyhetsmedier.

Var för sig är dessa utvecklingstendenser – de sjunkande redaktionella resurserna och kanske även ambitionerna samt den minskande och efter ålder och politiskt intresse allt mer uppdelade konsumtionen av nyhetsmedier – oroande ur ett demokratiskt perspektiv. Ser man dem tillsammans mörknar bilden ytterligare.

Som konstaterades tidigare: den verkliga krisen handlar inte om mediebranschen. Den verkliga krisen handlar om demokratin. Om mediebranschen var vilken bransch som helst, och journalistiken vilken vara som helst, skulle medieutvecklingen spela mindre roll. Nu är den en fråga som borde engagera alla som värnar demokratin och dess livskraft.

 

För att förstå varför medieutvecklingen är en demokratifråga är det centralt att förstå två grundläggande förhållanden. Det första är att demokratin förutsätter att människor är åtminstone någorlunda informerade om politik och samhälle i vid mening – och att det råder någorlunda jämlikhet i politiska kunskaper. Om människor inte har kunskaper om politik och samhälle blir det svårt för dem att orientera sig i samhället, ta ställning i samhällsfrågor och de allmänna valen, och att ta tillvara på sina intressen. Liksom i andra sammanhang är kunskap makt, eller åtminstone en förutsättning för att kunna utöva ett meningsfullt medborgerligt inflytande. Om utvecklingen leder till ökade kunskapsklyftor och minskad jämlikhet i politiska kunskaper riskerar det därför att leda till att representationen snedvrids. Det andra är att de journalistiska nyhetsmedierna, olika nya medier till trots, utgör människors viktigaste källa till information om politik och samhälle. Människor är bokstavligt beroende av nyhetsmedierna för information om allt sådant som ligger bortom deras egen vardag, vilket gäller det mesta av samhällelig och politiskt betydelse. Om medierna inte rapporterar om sådant som människor behöver känna till för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor, eller om vissa grupper av människor i allt högre grad väljer bort den typen av information, riskerar det att leda till inte bara ökade kunskapsklyftor och ökade deltagandeklyftor. Det riskerar också att leda till ett ökat demokratiskt utanförskap.

Det som är verkligt oroande är dock inte situationen i dag. Fortfarande produceras en mängd kvalificerad journalistik, och fortfarande följer de flesta med i nyheterna. Fortfarande är det relativt få som helt väljer bort nyhetsmedierna, och fortfarande är det förhållandevis få som helt ersätter nyhetsmedier med olika alternativa informationskällor som drivs av politiska agendor.

  

Det som är verkligt oroande är den långsiktiga utvecklingstrenden. För varje år som går tenderar de redaktionella resurserna att utarmas ytterligare samtidigt som klyftorna mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare ökar och fler ställer sig utanför det dagliga nyhetsflödet. Eftersom den underliggande mekanismen är att ett ökat medieutbud gör att människors preferenser – inte minst deras intresse för politik och samhälle – betyder allt mer när de väljer vilka medier och vilket medieutbud de tar del av talar mycket lite för att utvecklingen skulle vända av sig själv. Den riskerar tvärtom att förstärkas när nya generationer växer upp utan vanan och normen att läsa tidningar och följa nyheterna.

Allt detta gör det befogat att beteckna medielandskapets förändringar som demokratins klimatfråga. I likhet med klimatfrågan sker det inga drastiska förändringar från en månad eller ett år till ett annat, men över tid formas en utveckling som riskerar att leda till stora framtida problem. I likhet med klimatfrågan är det därför avgörande att se den långsiktiga trenden och att angripa problemet så snart som möjligt. Ju längre vi väntar, desto svårare kommer det att bli att vända utvecklingen, och desto större kommer problemen att bli.

 

De frågor vi bör ställa oss i dag är därför: vad händer med demokratin om vi i framtiden inte längre har medier som når ut brett och som granskar makten och tillhandahåller sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor? Vad händer med demokratin om stora grupper i samhället inte alls följer med i nyhetsflödet och mer eller mindre saknar kunskap om aktuella samhällsproblem? Vad händer med demokratin om människor i allt större utsträckning lever i sina egna filterbubblor eller förlitar sig på informationskällor som drivs av politiska agendor? Vad händer med demokratin om desinformation – felaktig, falsk, missvisande och fragmenterad information – allt mer tränger undan information, eller om desinformation tillskrivs lika stor eller större trovärdighet än faktabaserad information? Och vad händer med demokratin om ökade skillnader i kunskap och deltagande läggs ovanpå och förstärker de socioekonomiska resursskillnader som redan finns mellan olika grupper? Vad händer då med den sociala sammanhållningen?

Detta är dessvärre inte hypotetiska frågor. Detta är högst verkliga frågor som riskerar att bli allt mer brännande för varje år som går.

Några enkla svar på hur utvecklingen skulle kunna vändas finns dessvärre inte. Det enda som är säkert är att det är hög tid att sluta se på mediefrågor som branschfrågor och att börja se dem som demokratifrågor; att behovet av en genomgripande medieutredning som kan ligga till grund för en förnyad och samlad mediepolitik baserad på den senaste forskningen är överhängande; att ansvaret för att möta utvecklingen ligger hos såväl politiken som medierna och dess företrädare, ja alla som säger sig värna demokratin och dess livskraft; och att ju längre vi väntar, desto större riskerar de demokratiska problemen att bli.

Jesper Strömbäck

... är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet. Under 2011-2013 var han huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission, vars uppdrag var att analysera olika framtidsutmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Just nu bedriver han ett forskningsprojekt kring de förändrade medielandskapen och demokratin, finansierat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Mest läst